En sista kontemplering

20-22/10

Sitter på en ödslig restaurang på Damaskus omysiga flygplats, det är en bit efter midnatt och flyget hem till Svea är inom räckhåll. Tankarna vimlar; allt som hänt under dessa sex veckor och allt som nu ska ta vid efter hemkomsten.

Sista natten i Jordanien bodde jag hemma hos min handledare och igår kväll åkte vi en sväng med familjen. Efter en koll på ett nyöppnat varuhus (araber gillar verkligen svulstiga schabrak till möbler!) så körde vi ut mot Amman´s norra delar och ett populärt utsiktsställe där folk sitter med vattenpipa och thé och ser ut över det upplysta stadslandskapet. Just här nedanför ligger det palestinska flyktinglägret Baqa, även om det inte är så mycket av ett ”läger” efter de årtionden som gått utan mer ett ruffigt och socialt/ekonomiskt eftersatt bostadskvarter. Det finns två typer av palestinier, menar jordanierna, de som har utbildning och jobb och är civiliserade människor och de som bor i dessa kvarter med total avsaknad av vett, moral och renlighet.  ”Ingen familj skulle gifta bort sin son med en flicka från sådana kvarter!”. Suck.

Några karaktärer jag mött under veckorna här har gjort mer intryck än andra. Till exempel den unge sheikhen i byn Jabbul som trädde in i rummet i en aura av respekt och renlärighet i sin kritvita dishdash, fingrade eftertänksamt på sitt radband och sade sen att Omar al-Bashir (Sudan´s horrible ledare som bland annat är begärd häktad av domstolen i Haag för det smidiga brottet folkmord) är en ”very very good man and good Muslim” varpå jag klentroget gav min ”men nu får du väl ändå...” – min, till ingen nytta.

En annan minnesvärd upplevelse är färden till Petra när jag och min bättre hälft hade en mycket fascinerande och intressant 1.5-timmes diskussion om islam och samhällsliv med vår lokale vän. När han berättade något som han verkligen ville driva igenom så spärrade han effektfullt upp ögonen och satte upp ett knotigt pekfinger i vädret framför sitt ansikte för att vi skulle lyssna och lära. Lära om saker som till exempel att svenska kvinnors eventuella relationer med flera olika män och omoraliska leverne är en av de huvudsakliga orsakerna till spridningen av AIDS. ”Det kan vi enas om innan vi går vidare, eller hur?”. Nepp, det kunde vi inte. Inte heller att det föds mängder av barn som inte vet vem deras pappa är på grund av dessa promiskuösa och syndiga västerländska kvinnor som inte har koll på alla partners.

Minnena och lärdomarna från denna vistelse, det är jag övertygad om, kommer att komplettera mina tidigare kunskaper och akademiska insikter på ett mycket bra sätt. Mellanöstern är komplext, det är många som vill säga mycket och tycka och veta om de olika frågorna som berör regionen, det är väl bra att folk är engagerade. Jag har själv kommit vidare och nått djupare, det som jag tidigare tyckte mig ha ett bra svar på har omvärderats och visat sig ur fler vinklar; ibland försvårande, ibland klargörande. De flesta av mina grundläggande åsikter är opåverkade i stort, vissa må ha fått sig en törn medan andra har förstärkts. Min målsättning att i framtiden få arbeta med regionens utveckling, och dess roll i vår svenska vardag, är starkare än någonsin.

Business and pleasure in Aqaba

12-16/10

Det här kommer låta som en ursäkt för att ha semester och slappa när jag egentligen ska vara en flitig och seriös praktikant. Men det är jag. Också J. Min kära fru har kommit ner på besök för att se vad hennes lätt arabifierade man pysslar med och för att få lite sol och värme såklart. Några dagar när jag har praktikrelaterade antaganden att göra så slappar hon på hotellet (nej det går ingen nöd på henne, varken på Sheraton i Amman eller här på Möwenpick i ett 37-gradigt Aqaba…) och så äter vi middag på kvällen. Tanken var att vi skulle få till en fin kombination av nytta och nöje här i Aqaba och det funkar alldeles utmärkt! Det skickades en 4WD pickup med chaufför som hämtade oss i Amman och körde oss den fascinerande och bitvis riktigt natursköna 4-timmarsresan längs Döda havet och Aravadalen ner till Aqaba.

Aqaba - inte helt fel

Jag deltar här i JSSD´s (Jordanian Society for Sustainable Development) aktiviteter i egenskap av artbestämningsinstruktör vid ett fågelreservat och konsult angående ekoturism och olika internationella samarbeten. De är mycket drivna och vetgiriga och det är kul och känns bra att vara med och bidra och länka samman dem med till exempel svenska aktörer. Ovan nämnda fru (som jordanierna kallar ”inrikesministern”, inte just Liza alltså utan fruar i allmänhet, jämför med ”regeringen” i Sverige) lider och har det tråkigt på stranden med 27C i Röda havets vatten, färskpressad juice och gassande sol J



Stenknackarna kunde sitt jobb pa den tiden!

På torsdagen så tog två av våra vänner med oss på en dagstur till den antika klippstaden Petra. Det är landets i särklass största sevärdhet, upptaget på den ”nya” listan över världens (inte antikens) 7 underverk men det förklarar ändå inte den löjligt dyra inträdesbiljetten på cirka 330 vansinniga kronor! Jag var här för ett par år sedan som guide för en grupp men kunde gärna se det igen, för inrikesministern så var det en förutsättning för att åka till Jordanien överhuvudtaget J. Vi trängde oss in bland turisthorderna i siqen, den smala dramatiska ravinen som leder fram till det berömda monumentet känt som ”al khazneh” och som är själva sinnebilden av Petra. De brutala klippväggarna och ravinerna ramar effektfullt in nabatéernas 2000 år gamla gravkammare, uthuggna fasader och pelare och det är lätt att föreställa sig att en Indiana Jones-rulle spelades in just här.   



Inrikesministern moffar en falafelmacka i Petras karga dalgang

Aqaba är en småtrevlig turistort som skulle kunna lära till exempel Hurghada ett och annat; det är överlag lite renare, servicen lite bättre, maten lite fräschare. Men i vissa avseenden så märks tyvärr att avståndet till de mer anskrämliga egyptiska charterghettona, som just nämnda håla och Sharm el-Sheikh till exempel, inte är så långt. Plastskräpet på korallreven, turisthetsen och omotiverad höga priser på vissa småsaker. De störiga unga männen som beter sig som dåliga plagiat av MTV-rappare (för det väl så de balla västerländska killarna är, eller?), glor indiskret på västerländska kvinnor i badkläder och allmänt är en skam för det annars charmerande lokalsamhället. ”Wanna buy my friend come here I give you special price where are you from aha Sweden goddag goddag” – typen är inte direkt d  et jag faller för. 

Aqabaviken i bakgrunden - framtiden i sikte :)

Ösregn, fågelkurs och valkampanj - andra oktoberveckan

7-11/10

Tokregn i gamla stadskarnan

Bor man i en extremt torr region där vattenbrist är ett av landets allvarligaste problem och något som genomsyrar vardagslivet så har man rimligtvis inte samma uppfattning om ”fint väder” som en svensk har. Min kära fru har just kommit ner och var redo för sol och pool med badkläder, tunna linnen och solbrillor. En något trumpen min infann sig således då det blåste svala vindar genom Amman igår och idag eskalerade till regelrätt skyfall.
Taxichauffören vi just då åkte med var glad för att olivskörden verkligen behövde nederbörd och även andra tyckte att det var bra väder (ösregn brukar de flesta nordbor inte definiera som bra väder, men så har vi också xxxx/mm regn per år), så det var inget att sura över. Efter en kvart av ilsket störtregn så forsade lervatten fram på de trånga gatorna i Ammans äldre marknadskvarter. Sommarens damm och lort sköljdes effektivt bort och spolades upp på våra skor och strumpor där vi tog skydd under ett utskjutande butikstak och beskådade lokalbefolkningens reaktion på säsongens första ordentliga regn.

Jag har i dagarna tu kört en enklare kurs i fältbestämning av fåglar för ett gäng ekologer/naturvårdare från Royal Society for the Conservation of Nature (RSCN) här i Amman. Intresset och viljan att lära är stor och kunskaperna om detta är åtskilligt högre i till exempel Sverige, så jag ville gärna bidra med lite tips och tricks i hur man artbestämmer knepiga pippisar när man är ute. Detta är klart efterfrågat och värt att stötta i ett land som har en handfull fågelskådare jämfört med typ 7.000-8.000 i Sverige…
Jag visade bilder och ritade på en whiteboard och studenterna antecknade flitigt. De nickade intresserat ”jahaaaa…” när de skulle och skrattade när de skulle. Vi hade ett par jeepar till hands och gjorde två utflykter till naturområden utanför Amman och hittade en del kul fågel att studera och öva på. Vi hann också trycka i oss en ansenlig mängd falafelmackor och få motorhaveri på den ena jeepen.

Jordanska ekologer med deras svenska kursledare

Det jordanska kungahuset verkar vara populärt och uppskattat av folk till skillnad från de odugliga, käbblande och egoistiska politikerna som få verkar hysa någon uppskattning för eller tillit till. Jag har pratat med flera som tycker att de mest försöker sko sig själva och sin släkt och arbetar knappast för folkets bästa. De var så pass odugliga att kung Abdullah kickade hela parlamentet för något eller ett par år sedan, det är således på tiden att ett nytt väljs in. Huvudstaden är i dagarna fullständigt draperad i banderoller, anslag, slogans och mer eller mindre lyckade foton av de politiker som ställer upp i det kommande parlamentsvalet.

Det har gjorts ändringar i vallagen nyligen på ett sätt som anses fördelaktigt för vissa och mindre för andra, på ett sätt som omintetgör lika tävlan. Åtminstone om man får tro Muslimska Brödraskapet, en av landets viktigaste rörelser och en stark röst i samhället. Deras politiska del, Islamic Action Front, har manat till bojkott av valet just för att det skulle vara ofördelaktigt för till exempel dem. Kungen uppmanar dem att delta i valprocessen och för en anti-bojkottkampanj där skyltar längs gatorna i Amman ber folk att göra sin medborgerliga plikt och rösta. Intressant!

”You will convert to Islam, I am sure of it inshallah!”

3-6/10

Ta det lugnt. Jag är inte fånge hos al-Qaeda med ett svärd hängande över nacken. Men det lurar allt en liten islamist inuti den timida receptionisten här på kontoret. Hon pratar utmärkt engelska och flera gånger har vi fastnat i långa och mycket intressanta diskussioner i korridoren eller i fikarummet. Hon är troende, praktiserande och övertygad muslim och jag är en gudlös, syndig (vi kom fram till ett horribelt antal brott mot islams regler, tur att jag inte är muslim då) och jobbigt skeptiskt västerlänning som är ofin nog att ställa kniviga frågor om Gud och Hans uppenbarelser.

Hon försöker övertyga mig om att det är Den Rätta Vägen och att de straff som sharia mäter ut till dem som inte sköter sig är rimliga, det finns inga skäl att ifrågasätta det. Jag håller god min och konverserar artigt men får ibland andas in djupt och, något ansträngt, försöka nicka långsamt när vi kommer in på stening, handavhuggningar och döden som enda utväg för de som avsäger sig islam. Hon säger att hon tror på 100 % av de heliga texterna men att det är bra att sharia inte implementeras fullt ut. Jo, det kan nog vara bra…

Jag frågade vad islam tyckte om tatueringar (även om jag visste svaret, mest för att höra) och liknande kroppsutsmyckningar. Det är såklart förbjudet för det vore förmätet att försöka försköna något som Gud skapat på ett visst sätt. Om hon tog hem en kille för att bli godkänd av föräldrarna skulle han avfärdas direkt om en tatuering dök upp. ”Smink då? Frisyrer?” försökte jag. Det är ju temporärt blev svaret, inget bestående. Suck. Vi kom in på vetenskap och att det finns islamiska vetenskapsmän som har funnit svaren på de flesta av världens mysterier; skapelsen, flygmaskiner, människokroppen, naturkatastrofer i….(trumvirvel)…Koranen! Det hade jag också mage att tycka något om. Gor jag narr nu igen?

Jag skulle nog inte bli någon vidare muslim.

I den jordanska hufvudstaden

30/9 - 4/10

Amman är rätt prisvärt, ändå. Må vara att hotellnätter, bilar, turistarrangemang, hyror etc. kostar mer än i flera andra, mindre utvecklade arabländer men det är ändå möjligt att som student leva rätt billigt. Ta måndagskvällen till exempel; efter dagen på kontoret så gick jag ner till kvarterets studenttäta lilla centrum på kvällen. Jag klippte mig (om det blev en arabisk frisyr? Njae, ser fortsatt rätt svensk ut..), lämnade in en påse smutstvätt på tvätteri, åt en meny på Burger King och satt sen med en stor kaffe på Gloria Jean´s och läste dagens Jordan Times i säkert en timme. Summa summarum 10 JD (jordanska dinarer, c:a 100 SEK) för det hela. Klippningen kostade en åttondel av vad den gör i Stockholm :), ungefär lika mycket som kaffet!

Amman är lite svårtillgängligt. Likt Rom är staden byggd på, kanske inte sju men en bunt, kullar och stadsdelarna är utlagda på en geografiskt mycket större yta än vad samma stadsbebyggelse är hopträngd på i t.ex. Damaskus eller Kairo. Det gör staden lite svår att greppa som nykomling, man söker en stadskärna där ”allt” ligger men det finns snarare ett antal småcentrum som alla hyser caféer, butiker, hotell etc. Avstånden blir lätt stora, därför kör alla bil eller ev. åker, lokalbussnätet är ”very bad and unreliable, don´t use it”, citat min handledare Sharif, och att gå eller cykla längre sträckor är inte att tänka på.

Amman är ärligt. Klev ur en taxi nere på gatan efter att ha varit en sväng till café- och butikstråket Rainbow Street. Går upp mot lägenheten och lägger rutinmässigt vänsterhanden på byxfickan…. f*** ingen mobil!! Rafsar i panik igenom båda fickorna, mobilen har glidit ur fickan och blivit kvar i baksätet på taxin. Neeej! Brainstormar i tre minuter om det finns något tänkbart sätt att få tillbaka den på, finner inget. Berättar detta för Sharif nästa morgon som då testar att ringa upp mobilen, och taxikillen svarar! Han har försökt ringa folk i min kontaktlista men inte lyckats. Vi mötte upp honom i ett kvarter och fick mobilen, han vägrade blankt att ta emot ”hittelön”. Fantastiskt.

En svenne bland beduinerna

28-30/9

På torsdagen frågade Sharif om jag ville hänga på hans kompis fotografen till Azraq på en tur. Det ville jag absolut; vid Azraq ligger landets mest kända våtmarksreservat och ett skolexempel på lyckad naturvård och ekoturism. Dessutom skulle vi bevista ett beduinbröllop på kvällen (fotografens huvudsakliga ärende) vilket lät spännande. Så fotografen mister Oqba och hans två vänner hämtade mig utanför lägenheten i eftermiddagshettan (runt 35C) och äventyret kunde börja. Vi kom inte längre än några kvarter innan mister Oqba´s fullständigt fallfärdiga Mercedes från sent 1970-tal behövde servas på en mack. Den protesterade och gnisslade när Oqba körde, nej, misshandlade fram den hostande Mercan i Ammans kuperade stadstrafik. Jag tänkte att en fotograf är stadd vid god kassa och säkert kör en skön cityjeep. Tji fick jag.

Azraq ligger 100km öster om Amman, ute på ökenvidderna i Jordaniens rektangelformade del som skjuter ut mellan Syrien och Saudiarabien i riktning mot Irak. Det är en mindre stad, dominerad av beduinkultur, gränshandel (den saudiska gränsen var 6-7 mil bort) och ... tja, inte så mycket mer. Färden dit tar oftast en dryg timme men den antika Mercan samt diverse ärenden såg till det tog drygt det dubbla denna gång, och vi nådde inte reservatet förrän vid solnedgången…
Efter en kortare skådarinsats så rattade vi bort till bröllopet. Ett stort partytält, ”beduin style”, med sittplats för säkert 400 pers var rest och männen (kvinnorna och bruden är i ett separat, mindre tält) fyllde på medan vi kom. Det var både traditionellt klädda herrar, stiliga i kritvit dishdash och rödvitrutig huvudduk, kuffiyeh, samt en del i byxor och skjorta. Det var en (1) främmande snubbe i khakikläder, gissa vem.

Efter en stund av mingel, dukning och kaffedrickande (starkt kardemummakaffe i små porslinskoppar) så kom middagen in. Det var beduinernas paradrätt mansaf ; stora fat med åtskilliga kilo ris och på denna bädd upplagt delar av ett helkokt får. Nötter spritt över och så hälls det på varm, tjock mjölk just innan man börjar äta. Med händerna, ståendes runt bordet. Att äta bröd, frukt och annat fast är jag med på, men att slafsa i sig denna risgegga med fårslamsor med nävarna kändes inte helt ok, magsjuka i färskt minne. Det trollades fram en sked och en gaffel till den försiktige västerlänningen, så han åt med god (nåja) aptit. Inget magbubbel noterat än, elhamdulilah.

Efter middagen så var det mer mingel och efter ett tag stod jag i en cirkel av beduinkillar som tycktes omåttligt fascinerade av främlingen som kunde lite arabiska och käkade mansaf med dem. Några övade sin stappliga engelska medan de andra mest stod och tittade, kände mig lite som den vite mannen i infödingsbyn. En kopp thé stacks i min näve och snart hade jag en bunt inbjudningar till Ma´an, ökenstaden i södra Jordanien (starkt fäste för Muslimska Brödraskapet, landets största oppositionsparti) som brudgummen och hans stam kom ifrån. En av killarna hade fjorton kameler och beskriv målande, till allas garv, varför kamelmjölk kallas för ”öken-Viagra”.


Framåt midnatt hade brudparet blåst iväg i sin blomsterdekorerade BMW och gästerna troppade av. Vi tackade och kindpussade och tackade igen och fick först tanka/serva den stackars Mercan innan vi dundrade iväg på ökenvidderna mot hufvudstaden. Mister Oqba pressade sk***n ur skorven som svarade med att hacka och skrälla lite samt periodvis ge ifrån sig ett regn av gnistor som hängde likt en effektful svans efter bilen. Med arabdisco ur de spruckna högtalarna och kryssande mellan irakiska lastbilschaffisar så var det med en viss pust av lättnad som jag klev av ”hemma” och tackade för en intressant upplevelse.
Mein Gott, som tyskarna säger.

Från niqab till McDonalds – livet i Amman

24-27/9

Tvärtemot vad man kanske kan tro av medias rapportering och den politiska situationen i regionen, där Syrien skulle vara det mer tillknäppta, traditionella och hårt hållna landet och Jordanien det liberala, västvänliga och moderna, så är det inte så enkelt.

Syrien är förvisso styrt av en auktoritär regim men stadslivet i Damaskus är öppet, avspänt och med kvinnor som, faktiskt, ofta inte är dolda av lager av svarta tyger. Däremot är mina intryck efter de första dagarna i Amman att den jordanska huvudstaden må ha en högre standard på bilar, hus och infrastruktur i allmänhet men samtidigt mer traditionellt sett till islamisk klädstil (många fler kvinnor i niqab än i Damaskus, och många färre i västerländsk stil), tv-kanaler med islamiskt budskap och man kan nästan känna den geografiska närheten till den arabisk-muslimska kulturens hjärta (Saudi), fast jag bara tagit mig c:a 20 mil söder om Damaskus.

Tv-kanalerna är roliga förresten. Reklaminslagen innehåller nästan bara uppstylade snygga kvinnor i västerländsk klädstil (som pratar arabiska) som kastar med håret eller vaxar benen eller tvättar mannens skjorta eller annat kvinnligt. I enstaka fall är det beslöjade damer med, men sällan. Typ motsatt hur det ser ut på gatan. Zappar man till nästa kanal så är det några sheikh´s som diskuterar Koranens syn på samhället, kvinnan, moral eller något.

Det blir några komiska paradoxer när dessa par, där mannen har ankellång, vit dishdash, helskägg och annan islamisk regalia och hans fru en svart niqab eller ibland burqa-liknande utan hål för ögonen, kliver ur sin dyra stadsjeep (vad sa nu Koranen om materiell rikedom och överflöd?) och går in på någon av de amerikanska snabbmatskedjorna som ligger längs gatan där jag bor; McDonalds, Burger King, SubWay med flera samt Gloria Jean´s Café (tänk Starbuck´s).
Det är klart att Muhammad ska ha sig en Big Mac, men det känns liksom lite svårt att få ihop ett fromt islamiskt leverne och värderingar med en av symbolerna för amerikansk kulturimperialism. Eller är jag orättvis och trångsynt nu? ”Du gör narr av islam din västerländska fähund!” Ah men please…

I Amman så flabbar de när jag berättar om upplevelserna under veckorna i Syrien. ”Bodde du där? Med dem i byn? De är ju galna där!” När jag berättar om magsjukan i Jabbul, att min värd hade två fruar och elva barn, sänglopporna och de ständiga elavbrotten ute i ökenreservatet så tittar de smått förskräckt på en och undrar om man frivilligt utsätter sig för det där. De tycker att syrierna lever i sitt låsta, outvecklade samhällssystem där inget går att få gjort och att allt är halvtrasigt, halvlortigt och halvdåligt. Det ligger väl något i det måste erkännas, förvisso.
Men nu ska jordanierna inte vara sådana. Hade inte britterna och senare amerikanerna tagit dem under vingarna de senaste 90 åren så hade det inte varit mycket med det flashiga Hashemite Kingdom of Jordan idag. Basta.

/ Tomas a.k.a. Mustafa

i Amman

Bara helt kort (och pa ett tangentbord utan "swedish pricks"): jag har nu tagit mig till Amman och ska traffa min praktik-koordinator Sharif och se kontoret imorrn. Vi var fyra pers (en jordansk familj och jag) som blev ihoptussade vid Damaskus busstation for taxifard via gransproceduren och sa hit till den jordanska hufvudstaden. Resan gick smidigt och det var guld vart att ha en taxichaffis som styrde oss igenom alla passkontroller, viseringar, kontroll igen etc.

Bor pa ett hyfsat hotell en natt for 250kr, pa gatan ligger McDonalds och KFC m.fl. Inga sadana vasterlandska otyg sags i Syrien :)

Tomas

Mezze-afton i gamla stan, Damaskus

Kvällen 22:a september

På eftermiddagen tog jag bussen från Palmyra tillbaka till Damaskus. Kvällen innan hade blåst upp till en lättare sand- och dammstorm och dessutom kommit de första korta regnskurarna sedan april, så vädret var lite i uppror. Regnet var såklart mycket efterlängtat i Syriens snustorra inre men lär ha torkat upp på en sekund tyvärr. Dammet kändes i luftrören och det var grumligt i luften även i Damaskus när vi rullade in där. Jag tog en taxi till hotellet jag bodde på tidigare och dumpade in en efterlängtad tvättkasse, duschen var också synnerligen efterlängtad :)

På kvällen träffade jag först en bekant som jobbar på svenska ambassaden, vi sågs på ett european-style café i Abu Roumaneh. Det var riktigt intressant att höra om arbetet och livet som svensk här nere, hon stortrivdes och vi vred och vände på dess för- och nackdelar.

För middag så var jag inbjuden av mina resebyråbekanta att äta med dem på en restaurang inne i Damaskus berömda gamla stadskärna. Familjen var ett mycket trevligt sällskap och mezzen, smårätterna, som dukades upp var precis så goda som jag hoppades. Restaurangen, Beit Jabbri, är en av gamla stans mest kända och var fullsatt framåt 23-tiden (det är ju sena middagsvanor i regionen!). Efter middagen så gick vi genom de medeltida vindlande gränderna som är en i sanning läcker atmosfär. Vi hann med en kopp thé på det kända Nouwfra-cafét runt midnatt innan jag fick skjuts tillbaka till hotellet. Jag tilläts inte att betala en pesetas under hela kvällen, det kom inte på fråga…

Idag torsdag 23:e så ska jag träffa en student som skriver sin masteruppsats om ekoturism och har intervjuat mig i ämnet, kolla mailen, fixa tvätten och imorrn fredag ta mig till Amman.Inshallah.

Fältstudier vid Talilareservatet

20-22:a september

Först kör man österut ur Palmyras dammiga utkanter på vägen mot Deir ez-Zor. Ungefär 15km längs den vägen och där står en skylt söderut, ”Talila Reserve – You are well come”, och så är det 11 km spikrakt ut i ingenstans på stäpperna. Där ute, hyfsat isolerat (känns det som, det är visserligen bara en halvtimmes körning) ligger reservatets entré, ett par små kontor, djurhägn och enkla besöksfaciliteter. Jag bodde här ute i tre dagar för att se natur- och miljövård in action och det blev riktigt minnesvärt.

El kom från ett dieselaggregat som var påslaget några timmar morgon och kväll, och med tanke på att det var drygt 35C på dagarna och marginellt svalare på nätterna så var det lika knäckande varje gång som plötsligt fläkt och kylskåp tvärdog… Dusch och toa var av enklaste snitt, mathållning likaså (köpte med lite konserver, bröd, grönsaker och vattenflaskor från Palmyra) och naturen kom ibland väl nära inpå; mina vänner varnade för de skorpioner som drogs till lampsken på kvällen men tydligen inte kom IN i husen åtminstone.
Vi hittade ömsade ormskinn vid djurfodret (som lockar möss) men särklass värst var något annat. En mängd av Syriens allra minsta och mest bitska invånare satte sina avtryck på min hud som var fullkomligt översållad av bett på morgnarna. Kliar mig fördärvad. Om det var sängloppor eller mygg/knott är jag inte hundra på, troligen förstnämnda då några flygande små odjur aldrig sågs eller hördes.

Jag var uppe innan soluppgången och skådade fågel och igen sista timmen när den värsta hettan lagt sig. Effekten som denna isolerade plats får på flyttfågel är fantastisk då de enda träden och buskarna på flera mils hål drar till sig trötta och utsatta fåglar som flugor på en sockerbit! På dagarna så gick jag igenom reservatets olika dokument och rapporter, FN-studier och analyser och talade med mina värdar/nya vänner om reservatets skötsel och de problem de tampas med.
Jag hängde på till de stora hägnen (10 km2) som hyste gaseller och oryxantiloper som förhoppningsvis ska kunnas släppas ut när jakten är under kontroll. Vi matade argsinta strutsar som i likhet med sina fyrbenta vänner också fanns i vilt tillstånd här tills de utrotades av jakt för några tiotal år sedan.

Syrier är pratsamma. Det är roligt om man själv vill konversera och få utbyte, både för att öva arabiskan och för att lära om lokalsamhället. De är nyfikna på vart man kommer ifrån och varför man är här, på ett helt annat sätt en de är i t.ex. Egypten eller Turkiet. Detta är nio gånger av tio trevligt, men ibland så får man kort och gott inte vara ifred, för i den här regionen så ska man inte vara ensam, ”det är väl inte kul heller?” Nej det är väl inte det…

Syrier är gästfria och artiga. ”Welcome”, alltid ”welcome”. Detta är värmande och som besökare är man alltid väl omhändertagen och hjälpt till allt möjligt. Dock kan deras ibland överdrivna artighet och rädsla att på något vis irritera gästen ha den effekten att de svarar ”yes no problem” på saker som visst kan vara problem. Jag har flera gånger haft en lätt avvaktande och välvillig syrier med mig som alltid svarar att allt är bra, inget är något problem, alla är välkomna, Syrien är jättebra på alla sätt, inget är något att oroa sig för. Allt ska bli bra inshallah.

Syrier håller den påbjudna linjen. I ett land där fel samtalsämne till fel person kan ge katastrofala följder och alla möten med fler än två personer kan räcka för att misstänkliggöra dig (det är väl inget fuffens ni pysslar med? Inga grupper eller sällskap utanför statlig kontroll?) så har folk ett väl inövat förhållningssätt till sin regim och dess ögon och öron. Detta är man som Mellanösternstudent såklart väl medveten om och jag låter alltid den jag pratar med leda vägen i samtalet om det närmar sig dylika ämnen. Jag träffar extremt få som låter påskina något annat än att presidenten är bra, Syrien är utsatt för elakheter från Israel och USA, militär och polis måste ha stor makt för säkerhetens skull, folk har det bra, regimen är orättvist förtalad och ingen kritik är direkt nödvändig. Då så…

Pannkakor? I Syrien? Yes sir, och goda var de också

17-19:e september

Palmyra är ett sådant ställe där mötet mellan västerländska turister med deras eftertraktade hårdvaluta och lokalsamhället gått lite för fort och okontrollerat. Förväntningarna och tilltron till turismens inkomster har här resulterat i fler hotellbäddar och restaurangstolar än vad som någonsin kan fyllas och konkurrensen är stenhård över de få turistgrupper och resenärer som kommer hit. Alla trick är tillåtna och i desperationen har det ibland blivit smutsigt i kampen om oss besökare och våra plånböcker.

Detta var värt att kontemplera över då jag fick spendera oplanerat mycket tid i den lilla stadens (runt 60.000 invånare) centrum med hotell och restauranger. Jag anlände hit just innan helgen och då är kontor etc. stängda och de jag skulle träffa hade ledigt. Så det blev lite tid att spendera, var ute och skådade två morgnar, gick runt vid ruinfälten, översatte en arabisk info-folder och satt vid datorn en del. Blev stammis på en restaurang som hade pannkakor med dadelsirap på menyn, det blev ett par sådana .

Det finns ingen uttagsautomat i hela Palmyra, bara växlingsmöjlighet på en bank. Men jag behövde akut få ut kontanter… En del hotell och butiker har kortläsare och kan ge ut kontanter mot en vansinnigt hög kommission. Det skulle kosta motsvarande 150kr att få ut knappt 1000kr! Men, detta är ju Syrien, så jag lyckades pruta ned kommissionen till knappt hälften och kände då att det var värt det för att lösa problemet.

The General Badia Commission är den statliga myndighet som sköter en förment ansvarsfull och hållbar utveckling av de syriska halvökenstäpperna, kallade badia eller hamad. Miljövård, med jordbrukets och betets tryck på känsliga ekosystem, de senaste årens allvarliga torka och drift av några naturreservat är exempel på vad kommissionen sysslar med. Denna naturtyp, som inte klassas som öken då det faller runt 150mm regn per år (oftast) och det finns markvegetation, täcker ungefär hälften av landets yta. Ansenliga kvadratmil att administrera alltså.

Ett FN-sponsrat projekt här i Palmyra under 2000-talet har syftat till att upprätta ett större skyddat område ute på stäpperna och där träna upp beduiner till övervakare/naturvårdare (delvis som kompensation då det var deras land som hamnade under skyddsdirektiv..). Flera av dessa agerar nu naturguider för besökande grupper och är hängivna till att bekämpa ett allvarligt problem i regionen, nämligen jakten. Denna är förbjuden enligt lag men i realiteten utbredd, okontrollerad och djupt rotad i tradition.

Via återhämtning i Damaskus nu i Palmyra!

Kvällen 12/9 – kvällen 16/9

Jag kan inte hävda att jag upplevde särskilt mycket av en sådan mytomspunnen metropol som Damaskus under de knappt fyra dagarna jag var där denna gång. Tyvärr. Mageländet som började i Jabbul trodde jag först skulle ge med sig rätt fort (min mage brukar vara löjligt tålig) men denna gång hade även dennas gräns passerats. Efter ett par dygn och begynnande svaghet/utmattning så var det läge för farbror doktorn, här i form av en lätt läspande gentleman på Ozpidale Italienne. Med några frågor om mitt tillstånd och ett par raska kläm på magen så skrev han ut antibiotika och det var det. Dessa tog skruv fint och tillsammans med en stabil diet av kokt potatis, avslagen Sprite, äppelbitar och grovt bröd så börjar krafterna återvända snabbt. Magen rumlar lite avlägset bara, som i protest över att ha blivit besegrad av antibiotikaarméerna.

En höjdpunkt under de annars ganska dämpade dagarna i Damaskus var ett kvällsbesök i byn Maaloula. Jag blev erbjuden att följa med den tysk-syriska journalisten Mona dit då det ikväll, den 13:e, var en av årets flera kristna festivaler i åminnelse av antika händelser (just vilken av alla heliga donnor som rört vid heliga saker och sagt mycket heliga ord minns jag inte riktigt. Och då har jag ändå läst religionshistoria…) och ett stort evenemang för regionens kristna befolkning. 

I bildskona Maaloula radde definitivt inte Kristi lugn och ro denna kvall.

Byn ligger en knappt timmes körning norr om Damaskus, där Antilibanonbergen börjar resa sig, och är känd som en av tre där ”Jesu språk”, arameiskan, fortfarande lever kvar. Det är rätt häftigt. Väl framme i byn så var det ett myller av uppklätt folk, barnfamiljer, det sköts fyrverkerier, dansades på taken och lysande vita kors stod på var mans balkong. Nu är ju det här Syrien och här så går firandet lite vildare till än i det jämförelsevis mycket sansade Sverige, det var dessutom många libaneser här ikväll som är ännu mer oförsiktiga och hämningslösa (levnadsglada skulle de själva säga).

Avfyrande av fyrverkerier, smällare och dylikt är ju hemma förbundet med stränga regler. Inte här. På det lilla torget brassades iväg små raketer, hopp-och-pang-pjäser, Kinapuffar, allt som kunde smälla och blixtra, mitt bland folk. Firande i all ära, men känns det rimligt att bränna av saker som lätt skjuter bort ett finger bland barnfamiljer och gamlingar? Nu låter jag som en förnumstig svensk tråkmoster, men shit ni skulle vart där! De tyngsta pjäserna sände alltså tryckvågor som kändes i kroppen, måste vart något de grävt fram från en vapendepå. Det råder ju ingen direkt brist på vapen och ammunition i de här krokarna, så att säga. Jag satt i bilen och vilade magen sista stunden innan vi åkte och kände t.o.m. vibrationer i karossen av några detonationer. Sådana hade vi inte på 1Maj hemma när jag var liten, den saken är klar.

Finns det hela och halva syrier?

Något av kvällens kulmen är när det rullas ned brinnande föremål från de stora brasorna som flammar uppe på bergskrönet ovanför byn. Det ser synnerligen demoniskt ut, som en scen ur ”Sagan om Ringen”, när de brinnande sjoken faller genom luften från krönet, landar i ett brak av gnistor hundra meter nedanför klippan och studsar vidare ner mot byns hus och folk. Och där stod vi. Det var bl.a. flera stora däck som användes i detta syfte (miljövidrigt? I högsta grad.) och det kändes halvbra att stå nere i byn och se de där brinnande 50kg-monstren på väg ner mot en. Men alla stannade och föll på sidan uppe på slänten innan de hann göra skada. Elhamdulilah.

Efter en smått hårresande upplevelse i Maaloula, ett alltjämt upproriskt inre och en kvällskörning genom Damaskus så var det rena lugnet att komma tillbaka till mitt hotellrum och min säng som jag annars spenderat allt för mycket av de gångna dygnen i. Men nu, ytterligare tre dygn senare, så sitter jag på ett annat hotellrum (det där med byboende fick sig en knäck efter Jabbulåkomman…) i Palmyra och mår faktiskt fint. Drygt tre timmars bussresa (för 30kr!) hit från Damaskus, rätt ut på centrala Syriens halvökenstäpper till den gamla romerska handelsstaden som drottning Zenobia regerade på 200-talet. 

Timmen innan solnedgång gick jag bland ruinerna som en av rätt få turister och det var magnifikt; precis ljummet i luften, stilla, kvällssolens framhävande av kolonner och resterna av tempel och palats. Åt middag på en hotellterrass med utsikt över ruinfältet, en fräsch salladsbuffé och en kall Tuborg. Sistnämnda var misstänkt billig (importöl är alltid dyrt) och smakade sådär, och vid närmre studier av etiketten så visade det sig vara någon sorts turkisk ful-Tuborg! Suck. Imorgon förmiddag ska jag träffa den lokala naturvårdsgruppen och se hur deras arbete fortskrider.

Allah yubarik fikum

Gammal sten kan vara riktigt lacker gammal sten ocksa :)

Vår hjälte flyr till storstaden

12/9

Det är märkligt egentligen hur fort man kan skifta humör och inställning till något efter en ordentlig magsjuka. Det som först är lite lantligt charmigt och gemytligt är nu mest lortigt och primitivt. Det som först är lite lustiga språkliga missförstånd är nu ett störningsmoment. Kunde inte uppskatta något i det tillstånd jag befann mig i. Den store antropologen reduceras via några elaka baciller i magen till en ynklig turist som helst vill ha ett fräscht hotellrum inkl. dusch och toa och sen en lika fräsch middag. Min snabbaste väg till ett sådant gjorde att planerna kastades om raskt och jag sitter nu, mycket riktigt, i ett hyfsat fräscht hotellrum i Damaskus och har ätit en lite flottig, men god, middag som förhoppningsvis stannar där den är just nu.

Dr Akram Darwish, eldsjäl och högt uppsatt inom miljöministeriet, som besökte Jabbul och projektet där skulle åka till Damaskus nästa dag hade jag hört. Jag tänkte ju annars fortsätta österut för att kolla in ett par platser innan jag kom till Palmyra och min veckoperiod där. Men blotta tanken på att tillbringa halva dan i en skramlig minibuss genom dammet och värmen fick mig att fråga dr Akram om han kunde ta mig med till civilisationen igen, så kunde jag åka till Palmyra efter ett par dagars återhämtning.

Så fram på förmiddagen lastade jag in min packning i hans (luftkonditionerade!) bil och den rätt sega femtimmarsfärden söderut till huvudstaden påbörjades. Med dr Akram var hans kvinnliga sällskap Mona, en tysk-syrisk journalist. Jag sjönk ner i baksätet, nöjd över vetskapen om att två dygns lort snart skulle spolas bort och kroppen återfå mat, näring och sömn. Det blev ett par timmars givande diskussioner om naturskydd och engagemang och om de problem de tampas med här i form av byråkrati och korruption.

Damaskus var ganska lugnt, det är ju sista dagen av eid så butikerna var ännu igenbommade och trafiken gles. Det fanns rum på hotell Sultan där jag bott förut och nu sitter jag alltså mätt och nyduschad på en bäddad säng, en annan värld än den jag lämnade tidigare idag. Båda har sina fördelar får man säga, men gärna någon sorts balans.

Femton tusen sjöfåglar och en elak magbacill

11/9

Hade sjukt svårt att sova i värmen och med fläkten vevande ovanför skallen. Tyckte jag nyss hade somnat när muezzin, böneutroparen, drog igång vid 04:30-tiden. Eller så var det tuppen jag vaknade av först. Min värdfamilj var alla på benen, lät det som, redan vid 5-tiden men jag låg och drog mig tills mobilen pep vid 05:45. Var då på intet sätt utsövd, men men, upp och på med paltorna och ut till lite frulle på gårdsplanen. Vi bröt bröd, som det heter, och doppade i olja och sen i timjan och yoghurt. Vindruvor och té i litervis kompletterade en synnerligen lokalt producerad måltid. Aningen för lite måhända för en som är van till ett lass gröt, ett par mackor och glas med juice. Men men, igen.

Solen var precis över horisonten, det var riktigt behagligt och lovande när vi skumpade iväg längs slättsjöns norra kant. Jag satt bak på motorcykeln igen, med tuben över axeln, det funkade. Skördade fält så långt man såg, solrosbestånd, fårskockar med sina herdar och en kakafoni av fågel vid slättsjöns stränder och vassar. Vi delade på min tub, tittade i boken och jämförde och räknade arter. Svag vind, som tur var, för från den molnfria himlen så gassade solen snart alldeles för bra.
När vi kom tillbaka till byn uppstod ett visst problem, mitt vatten var slut och jag törs inte dricka lokalt vatten. Det finns inga butiker i byn att köpa sådant från. Man använder brunnsvatten från en slang som är friskt och skönt att blaska av sig med, men att dricka det känns sådär. Senaste dygnet har jag visserligen brutit mot de flesta andra mathälsoregler (ätit lokala kalla rätter, struntat i handhygien och delat fat med andra, ätit mejerivaror, lokalt vatten till tandborstning mm.) som man själv tutat i gästerna på resorna, men magen håller sig i trim än så länge elhamdulilah. Jag sitter just nu med dagens artonde tekopp och känner sockret som en beläggning i munhålan.

Min värd skaffade vatten från grannbyn och även dagens lunch, grillad kyckling. Om det var den eller den allmänna påfrestning av primitivt boende, värmen och hygienbristen som gjorde att magen ballade ur på sena eftermiddagen är svårt att säga. Ballade ur med besked gjorde den efter kvällsskådningen vid återkomsten till byn, jag tackade nej till kvällens socialiserande och stapplade till huset. Snart tyckte magen att det var läge för storstädning, både ur loftet och från källaren, så att säga. Vi behöver inte gå in på detaljer men det var ingen trevlig kväll helt enkelt, med en toalett av ”lantlig” standard, dåligt med papper och allmänt miserabelt. Imodium tycktes verka föga, försökte bälga i mig vatten så gott det gick. Jag flyttade in madrass och sovsäck till mudhafan, samlingsrummet, där det var lite svalare på natten och fick några timmars sömn i alla fall.

Magisk solnedgang over saltsjon

”Hon? Det är min andra fru!”

Ankomstdagen 10/9
Detta knappas ned i den kvalmiga värmen (trots en idogt snurrande fläkt) inne i ett byhus i Jabbul, några mil sydost om Aleppo. Jag sitter bland kuddar och madrasser som ligger längs väggarna i ett stort rum med högt i tak och familjens finaste bokhylla, tv och inramade Korancitat vid ena väggen. Det är 9-tiden på kvällen, två av familjens barn klättrar omkring mig med illa återhållen nyfikenhet och deras far, min värd Ahmad Mawwas, skickar bort dem då och då. Ett par höns och en skygg katt smyger på gårdsplanen några meter från mina dammiga fötter.

Flygresan från Stockholm till Aleppo gick förvånansvärt bra och när även pass- och visumkontroll, baggagehämtning och köande gick så smidigt så funderade jag på om jag verkligen hamnat i Syrien, byråkratins, kontrollmanins och väntandets förlovade land. Men det hade jag.

Men det krävdes en liten vit lögn. Tullarna m.fl. vill veta vart man ska någonstans, vad ens adress är i Syrien (alltså vilket hotell, för oss turister) och nu blev det knepigt. Jag hade ju inget hotell för jag tänkte dra direkt ner till byn Jabbul och vara där de första dagarna. Så till passkontrollanten svarade jag ”Just a hotel in the city” på hans fråga. När han vidhöll ”What is the name of the hotel?” så svarade jag snabbt ”The name is Sultan I think” vilket var ett rent påhitt. Om jag hade sagt att jag ska till en liten by ute på vischan till mina bekanta där så lär det låta mycket suspekt i säkerhetstjänstens (för vilka allt detta samlas in) öron, vad ska han göra där ute bland bönderna? Spionera? Rekrytera oppositionsfolk? Mycket misstänkt. Därav min entré i Syrien med en nödtvungen listighet.

Köpte vatten och dadelkex, lyckades ordna ett syriskt sim-kort (även här krävdes mitt passnummer, adress i landet och t.o.m. mitt fingeravtryck!) till min lånade mobil och kom ut ur flygplatsbyggnaden så. Ut i 34C och sju taxichaffisar som ryckte i mig och mitt bagage. Efter ett mobilsamtal till min bekant i Jabbul och prutande med den minst påstridiga taxikillen så blev det en hundring (motsvarande) för c:a 45 min taxifärd mot sydost och landsbygden vid norra kanten av det enorma våtmarksområdet Sabkhat al-Jabbul, ett av hela Mellanösterns viktigaste för fåglar. Min sysselsättning de första dagarna given således 

Nu är det sen kväll, imorrn bitti ska vi ut i fält igen. Detta måste vara den mest antropologliknande vistelse jag varit med om. Allt är mycket enkelt, lokalt och genuint. Hela kvällen, inklusive en magisk solnedgång, var vi och skådade fågel nere vid våtmarksområdet. G-r-y-m-t häftigt. Fick skjuts på en motorcykel med tuben över axeln! Jag äter med dem, övar min stappliga arabiska, skojar med ungarna, ger hans två (!) fruar komplimanger för maten och ordar med min värd om livet i Sverige. Toaletten av hål-i-golvet-variant och kvällstvätten var ute på gården under en slang som min värd höll upp så jag kunde blaska av ansikte och händer. Ska nu lägga omkull mig på min sovsäck under takfläkten och försöka sova (fortfarande säkert 26-27C i luften).

Mina vardar under kvallsskadning vid vatmarken

Dagen före avresa

as-salaam alekoum
Min ambition är att regelbundet kunna uppdatera denna blogg med berättelser och upplevelser, och jag säger "ambition" för att internettillgången på den syriska landsbyggden är inte riklig och den syriska regimens censur mot blogg-sajter etc. kan sätta käppar i hjulet för en...

Jag landar i Aleppo imorgon fredag eftermiddag och drar direkt ner till byn Jabbul och connectar med naturvårdsfolket där. Efter ett par dagar där vidare österut, följer Eufrat mot sydost ner till Deir ez-Zor och sen in västerut mot Palmyra där ett annat projekt inom naturvård, ekoturism och lokalt engagemang pågår.

På återhörande :)

Tomas