3-6/10
Ta det lugnt. Jag är inte fånge hos al-Qaeda med ett svärd hängande över nacken. Men det lurar allt en liten islamist inuti den timida receptionisten här på kontoret. Hon pratar utmärkt engelska och flera gånger har vi fastnat i långa och mycket intressanta diskussioner i korridoren eller i fikarummet. Hon är troende, praktiserande och övertygad muslim och jag är en gudlös, syndig (vi kom fram till ett horribelt antal brott mot islams regler, tur att jag inte är muslim då) och jobbigt skeptiskt västerlänning som är ofin nog att ställa kniviga frågor om Gud och Hans uppenbarelser.
Hon försöker övertyga mig om att det är Den Rätta Vägen och att de straff som sharia mäter ut till dem som inte sköter sig är rimliga, det finns inga skäl att ifrågasätta det. Jag håller god min och konverserar artigt men får ibland andas in djupt och, något ansträngt, försöka nicka långsamt när vi kommer in på stening, handavhuggningar och döden som enda utväg för de som avsäger sig islam. Hon säger att hon tror på 100 % av de heliga texterna men att det är bra att sharia inte implementeras fullt ut. Jo, det kan nog vara bra…
Jag frågade vad islam tyckte om tatueringar (även om jag visste svaret, mest för att höra) och liknande kroppsutsmyckningar. Det är såklart förbjudet för det vore förmätet att försöka försköna något som Gud skapat på ett visst sätt. Om hon tog hem en kille för att bli godkänd av föräldrarna skulle han avfärdas direkt om en tatuering dök upp. ”Smink då? Frisyrer?” försökte jag. Det är ju temporärt blev svaret, inget bestående. Suck. Vi kom in på vetenskap och att det finns islamiska vetenskapsmän som har funnit svaren på de flesta av världens mysterier; skapelsen, flygmaskiner, människokroppen, naturkatastrofer i….(trumvirvel)…Koranen! Det hade jag också mage att tycka något om. Gor jag narr nu igen?
Jag skulle nog inte bli någon vidare muslim.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar