28-30/9
På torsdagen frågade Sharif om jag ville hänga på hans kompis fotografen till Azraq på en tur. Det ville jag absolut; vid Azraq ligger landets mest kända våtmarksreservat och ett skolexempel på lyckad naturvård och ekoturism. Dessutom skulle vi bevista ett beduinbröllop på kvällen (fotografens huvudsakliga ärende) vilket lät spännande. Så fotografen mister Oqba och hans två vänner hämtade mig utanför lägenheten i eftermiddagshettan (runt 35C) och äventyret kunde börja. Vi kom inte längre än några kvarter innan mister Oqba´s fullständigt fallfärdiga Mercedes från sent 1970-tal behövde servas på en mack. Den protesterade och gnisslade när Oqba körde, nej, misshandlade fram den hostande Mercan i Ammans kuperade stadstrafik. Jag tänkte att en fotograf är stadd vid god kassa och säkert kör en skön cityjeep. Tji fick jag.
Azraq ligger 100km öster om Amman, ute på ökenvidderna i Jordaniens rektangelformade del som skjuter ut mellan Syrien och Saudiarabien i riktning mot Irak. Det är en mindre stad, dominerad av beduinkultur, gränshandel (den saudiska gränsen var 6-7 mil bort) och ... tja, inte så mycket mer. Färden dit tar oftast en dryg timme men den antika Mercan samt diverse ärenden såg till det tog drygt det dubbla denna gång, och vi nådde inte reservatet förrän vid solnedgången…
Efter en kortare skådarinsats så rattade vi bort till bröllopet. Ett stort partytält, ”beduin style”, med sittplats för säkert 400 pers var rest och männen (kvinnorna och bruden är i ett separat, mindre tält) fyllde på medan vi kom. Det var både traditionellt klädda herrar, stiliga i kritvit dishdash och rödvitrutig huvudduk, kuffiyeh, samt en del i byxor och skjorta. Det var en (1) främmande snubbe i khakikläder, gissa vem.
Efter en stund av mingel, dukning och kaffedrickande (starkt kardemummakaffe i små porslinskoppar) så kom middagen in. Det var beduinernas paradrätt mansaf ; stora fat med åtskilliga kilo ris och på denna bädd upplagt delar av ett helkokt får. Nötter spritt över och så hälls det på varm, tjock mjölk just innan man börjar äta. Med händerna, ståendes runt bordet. Att äta bröd, frukt och annat fast är jag med på, men att slafsa i sig denna risgegga med fårslamsor med nävarna kändes inte helt ok, magsjuka i färskt minne. Det trollades fram en sked och en gaffel till den försiktige västerlänningen, så han åt med god (nåja) aptit. Inget magbubbel noterat än, elhamdulilah.
Efter middagen så var det mer mingel och efter ett tag stod jag i en cirkel av beduinkillar som tycktes omåttligt fascinerade av främlingen som kunde lite arabiska och käkade mansaf med dem. Några övade sin stappliga engelska medan de andra mest stod och tittade, kände mig lite som den vite mannen i infödingsbyn. En kopp thé stacks i min näve och snart hade jag en bunt inbjudningar till Ma´an, ökenstaden i södra Jordanien (starkt fäste för Muslimska Brödraskapet, landets största oppositionsparti) som brudgummen och hans stam kom ifrån. En av killarna hade fjorton kameler och beskriv målande, till allas garv, varför kamelmjölk kallas för ”öken-Viagra”.
Framåt midnatt hade brudparet blåst iväg i sin blomsterdekorerade BMW och gästerna troppade av. Vi tackade och kindpussade och tackade igen och fick först tanka/serva den stackars Mercan innan vi dundrade iväg på ökenvidderna mot hufvudstaden. Mister Oqba pressade sk***n ur skorven som svarade med att hacka och skrälla lite samt periodvis ge ifrån sig ett regn av gnistor som hängde likt en effektful svans efter bilen. Med arabdisco ur de spruckna högtalarna och kryssande mellan irakiska lastbilschaffisar så var det med en viss pust av lättnad som jag klev av ”hemma” och tackade för en intressant upplevelse.
Mein Gott, som tyskarna säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar