Via återhämtning i Damaskus nu i Palmyra!

Kvällen 12/9 – kvällen 16/9

Jag kan inte hävda att jag upplevde särskilt mycket av en sådan mytomspunnen metropol som Damaskus under de knappt fyra dagarna jag var där denna gång. Tyvärr. Mageländet som började i Jabbul trodde jag först skulle ge med sig rätt fort (min mage brukar vara löjligt tålig) men denna gång hade även dennas gräns passerats. Efter ett par dygn och begynnande svaghet/utmattning så var det läge för farbror doktorn, här i form av en lätt läspande gentleman på Ozpidale Italienne. Med några frågor om mitt tillstånd och ett par raska kläm på magen så skrev han ut antibiotika och det var det. Dessa tog skruv fint och tillsammans med en stabil diet av kokt potatis, avslagen Sprite, äppelbitar och grovt bröd så börjar krafterna återvända snabbt. Magen rumlar lite avlägset bara, som i protest över att ha blivit besegrad av antibiotikaarméerna.

En höjdpunkt under de annars ganska dämpade dagarna i Damaskus var ett kvällsbesök i byn Maaloula. Jag blev erbjuden att följa med den tysk-syriska journalisten Mona dit då det ikväll, den 13:e, var en av årets flera kristna festivaler i åminnelse av antika händelser (just vilken av alla heliga donnor som rört vid heliga saker och sagt mycket heliga ord minns jag inte riktigt. Och då har jag ändå läst religionshistoria…) och ett stort evenemang för regionens kristna befolkning. 

I bildskona Maaloula radde definitivt inte Kristi lugn och ro denna kvall.

Byn ligger en knappt timmes körning norr om Damaskus, där Antilibanonbergen börjar resa sig, och är känd som en av tre där ”Jesu språk”, arameiskan, fortfarande lever kvar. Det är rätt häftigt. Väl framme i byn så var det ett myller av uppklätt folk, barnfamiljer, det sköts fyrverkerier, dansades på taken och lysande vita kors stod på var mans balkong. Nu är ju det här Syrien och här så går firandet lite vildare till än i det jämförelsevis mycket sansade Sverige, det var dessutom många libaneser här ikväll som är ännu mer oförsiktiga och hämningslösa (levnadsglada skulle de själva säga).

Avfyrande av fyrverkerier, smällare och dylikt är ju hemma förbundet med stränga regler. Inte här. På det lilla torget brassades iväg små raketer, hopp-och-pang-pjäser, Kinapuffar, allt som kunde smälla och blixtra, mitt bland folk. Firande i all ära, men känns det rimligt att bränna av saker som lätt skjuter bort ett finger bland barnfamiljer och gamlingar? Nu låter jag som en förnumstig svensk tråkmoster, men shit ni skulle vart där! De tyngsta pjäserna sände alltså tryckvågor som kändes i kroppen, måste vart något de grävt fram från en vapendepå. Det råder ju ingen direkt brist på vapen och ammunition i de här krokarna, så att säga. Jag satt i bilen och vilade magen sista stunden innan vi åkte och kände t.o.m. vibrationer i karossen av några detonationer. Sådana hade vi inte på 1Maj hemma när jag var liten, den saken är klar.

Finns det hela och halva syrier?

Något av kvällens kulmen är när det rullas ned brinnande föremål från de stora brasorna som flammar uppe på bergskrönet ovanför byn. Det ser synnerligen demoniskt ut, som en scen ur ”Sagan om Ringen”, när de brinnande sjoken faller genom luften från krönet, landar i ett brak av gnistor hundra meter nedanför klippan och studsar vidare ner mot byns hus och folk. Och där stod vi. Det var bl.a. flera stora däck som användes i detta syfte (miljövidrigt? I högsta grad.) och det kändes halvbra att stå nere i byn och se de där brinnande 50kg-monstren på väg ner mot en. Men alla stannade och föll på sidan uppe på slänten innan de hann göra skada. Elhamdulilah.

Efter en smått hårresande upplevelse i Maaloula, ett alltjämt upproriskt inre och en kvällskörning genom Damaskus så var det rena lugnet att komma tillbaka till mitt hotellrum och min säng som jag annars spenderat allt för mycket av de gångna dygnen i. Men nu, ytterligare tre dygn senare, så sitter jag på ett annat hotellrum (det där med byboende fick sig en knäck efter Jabbulåkomman…) i Palmyra och mår faktiskt fint. Drygt tre timmars bussresa (för 30kr!) hit från Damaskus, rätt ut på centrala Syriens halvökenstäpper till den gamla romerska handelsstaden som drottning Zenobia regerade på 200-talet. 

Timmen innan solnedgång gick jag bland ruinerna som en av rätt få turister och det var magnifikt; precis ljummet i luften, stilla, kvällssolens framhävande av kolonner och resterna av tempel och palats. Åt middag på en hotellterrass med utsikt över ruinfältet, en fräsch salladsbuffé och en kall Tuborg. Sistnämnda var misstänkt billig (importöl är alltid dyrt) och smakade sådär, och vid närmre studier av etiketten så visade det sig vara någon sorts turkisk ful-Tuborg! Suck. Imorgon förmiddag ska jag träffa den lokala naturvårdsgruppen och se hur deras arbete fortskrider.

Allah yubarik fikum

Gammal sten kan vara riktigt lacker gammal sten ocksa :)