24-27/9
Tvärtemot vad man kanske kan tro av medias rapportering och den politiska situationen i regionen, där Syrien skulle vara det mer tillknäppta, traditionella och hårt hållna landet och Jordanien det liberala, västvänliga och moderna, så är det inte så enkelt.
Syrien är förvisso styrt av en auktoritär regim men stadslivet i Damaskus är öppet, avspänt och med kvinnor som, faktiskt, ofta inte är dolda av lager av svarta tyger. Däremot är mina intryck efter de första dagarna i Amman att den jordanska huvudstaden må ha en högre standard på bilar, hus och infrastruktur i allmänhet men samtidigt mer traditionellt sett till islamisk klädstil (många fler kvinnor i niqab än i Damaskus, och många färre i västerländsk stil), tv-kanaler med islamiskt budskap och man kan nästan känna den geografiska närheten till den arabisk-muslimska kulturens hjärta (Saudi), fast jag bara tagit mig c:a 20 mil söder om Damaskus.
Tv-kanalerna är roliga förresten. Reklaminslagen innehåller nästan bara uppstylade snygga kvinnor i västerländsk klädstil (som pratar arabiska) som kastar med håret eller vaxar benen eller tvättar mannens skjorta eller annat kvinnligt. I enstaka fall är det beslöjade damer med, men sällan. Typ motsatt hur det ser ut på gatan. Zappar man till nästa kanal så är det några sheikh´s som diskuterar Koranens syn på samhället, kvinnan, moral eller något.
Det blir några komiska paradoxer när dessa par, där mannen har ankellång, vit dishdash, helskägg och annan islamisk regalia och hans fru en svart niqab eller ibland burqa-liknande utan hål för ögonen, kliver ur sin dyra stadsjeep (vad sa nu Koranen om materiell rikedom och överflöd?) och går in på någon av de amerikanska snabbmatskedjorna som ligger längs gatan där jag bor; McDonalds, Burger King, SubWay med flera samt Gloria Jean´s Café (tänk Starbuck´s).
Det är klart att Muhammad ska ha sig en Big Mac, men det känns liksom lite svårt att få ihop ett fromt islamiskt leverne och värderingar med en av symbolerna för amerikansk kulturimperialism. Eller är jag orättvis och trångsynt nu? ”Du gör narr av islam din västerländska fähund!” Ah men please…
I Amman så flabbar de när jag berättar om upplevelserna under veckorna i Syrien. ”Bodde du där? Med dem i byn? De är ju galna där!” När jag berättar om magsjukan i Jabbul, att min värd hade två fruar och elva barn, sänglopporna och de ständiga elavbrotten ute i ökenreservatet så tittar de smått förskräckt på en och undrar om man frivilligt utsätter sig för det där. De tycker att syrierna lever i sitt låsta, outvecklade samhällssystem där inget går att få gjort och att allt är halvtrasigt, halvlortigt och halvdåligt. Det ligger väl något i det måste erkännas, förvisso.
Men nu ska jordanierna inte vara sådana. Hade inte britterna och senare amerikanerna tagit dem under vingarna de senaste 90 åren så hade det inte varit mycket med det flashiga Hashemite Kingdom of Jordan idag. Basta.
/ Tomas a.k.a. Mustafa
Behagligt liv i Aqaba
måndag 27 september 2010
fredag 24 september 2010
i Amman
Bara helt kort (och pa ett tangentbord utan "swedish pricks"): jag har nu tagit mig till Amman och ska traffa min praktik-koordinator Sharif och se kontoret imorrn. Vi var fyra pers (en jordansk familj och jag) som blev ihoptussade vid Damaskus busstation for taxifard via gransproceduren och sa hit till den jordanska hufvudstaden. Resan gick smidigt och det var guld vart att ha en taxichaffis som styrde oss igenom alla passkontroller, viseringar, kontroll igen etc.
Bor pa ett hyfsat hotell en natt for 250kr, pa gatan ligger McDonalds och KFC m.fl. Inga sadana vasterlandska otyg sags i Syrien :)
Tomas
Bor pa ett hyfsat hotell en natt for 250kr, pa gatan ligger McDonalds och KFC m.fl. Inga sadana vasterlandska otyg sags i Syrien :)
Tomas
Mezze-afton i gamla stan, Damaskus
Kvällen 22:a september
På eftermiddagen tog jag bussen från Palmyra tillbaka till Damaskus. Kvällen innan hade blåst upp till en lättare sand- och dammstorm och dessutom kommit de första korta regnskurarna sedan april, så vädret var lite i uppror. Regnet var såklart mycket efterlängtat i Syriens snustorra inre men lär ha torkat upp på en sekund tyvärr. Dammet kändes i luftrören och det var grumligt i luften även i Damaskus när vi rullade in där. Jag tog en taxi till hotellet jag bodde på tidigare och dumpade in en efterlängtad tvättkasse, duschen var också synnerligen efterlängtad :)
På kvällen träffade jag först en bekant som jobbar på svenska ambassaden, vi sågs på ett european-style café i Abu Roumaneh. Det var riktigt intressant att höra om arbetet och livet som svensk här nere, hon stortrivdes och vi vred och vände på dess för- och nackdelar.
För middag så var jag inbjuden av mina resebyråbekanta att äta med dem på en restaurang inne i Damaskus berömda gamla stadskärna. Familjen var ett mycket trevligt sällskap och mezzen, smårätterna, som dukades upp var precis så goda som jag hoppades. Restaurangen, Beit Jabbri, är en av gamla stans mest kända och var fullsatt framåt 23-tiden (det är ju sena middagsvanor i regionen!). Efter middagen så gick vi genom de medeltida vindlande gränderna som är en i sanning läcker atmosfär. Vi hann med en kopp thé på det kända Nouwfra-cafét runt midnatt innan jag fick skjuts tillbaka till hotellet. Jag tilläts inte att betala en pesetas under hela kvällen, det kom inte på fråga…
Idag torsdag 23:e så ska jag träffa en student som skriver sin masteruppsats om ekoturism och har intervjuat mig i ämnet, kolla mailen, fixa tvätten och imorrn fredag ta mig till Amman.Inshallah.
På eftermiddagen tog jag bussen från Palmyra tillbaka till Damaskus. Kvällen innan hade blåst upp till en lättare sand- och dammstorm och dessutom kommit de första korta regnskurarna sedan april, så vädret var lite i uppror. Regnet var såklart mycket efterlängtat i Syriens snustorra inre men lär ha torkat upp på en sekund tyvärr. Dammet kändes i luftrören och det var grumligt i luften även i Damaskus när vi rullade in där. Jag tog en taxi till hotellet jag bodde på tidigare och dumpade in en efterlängtad tvättkasse, duschen var också synnerligen efterlängtad :)
På kvällen träffade jag först en bekant som jobbar på svenska ambassaden, vi sågs på ett european-style café i Abu Roumaneh. Det var riktigt intressant att höra om arbetet och livet som svensk här nere, hon stortrivdes och vi vred och vände på dess för- och nackdelar.
För middag så var jag inbjuden av mina resebyråbekanta att äta med dem på en restaurang inne i Damaskus berömda gamla stadskärna. Familjen var ett mycket trevligt sällskap och mezzen, smårätterna, som dukades upp var precis så goda som jag hoppades. Restaurangen, Beit Jabbri, är en av gamla stans mest kända och var fullsatt framåt 23-tiden (det är ju sena middagsvanor i regionen!). Efter middagen så gick vi genom de medeltida vindlande gränderna som är en i sanning läcker atmosfär. Vi hann med en kopp thé på det kända Nouwfra-cafét runt midnatt innan jag fick skjuts tillbaka till hotellet. Jag tilläts inte att betala en pesetas under hela kvällen, det kom inte på fråga…
Idag torsdag 23:e så ska jag träffa en student som skriver sin masteruppsats om ekoturism och har intervjuat mig i ämnet, kolla mailen, fixa tvätten och imorrn fredag ta mig till Amman.Inshallah.
Fältstudier vid Talilareservatet
20-22:a september
Först kör man österut ur Palmyras dammiga utkanter på vägen mot Deir ez-Zor. Ungefär 15km längs den vägen och där står en skylt söderut, ”Talila Reserve – You are well come”, och så är det 11 km spikrakt ut i ingenstans på stäpperna. Där ute, hyfsat isolerat (känns det som, det är visserligen bara en halvtimmes körning) ligger reservatets entré, ett par små kontor, djurhägn och enkla besöksfaciliteter. Jag bodde här ute i tre dagar för att se natur- och miljövård in action och det blev riktigt minnesvärt.
El kom från ett dieselaggregat som var påslaget några timmar morgon och kväll, och med tanke på att det var drygt 35C på dagarna och marginellt svalare på nätterna så var det lika knäckande varje gång som plötsligt fläkt och kylskåp tvärdog… Dusch och toa var av enklaste snitt, mathållning likaså (köpte med lite konserver, bröd, grönsaker och vattenflaskor från Palmyra) och naturen kom ibland väl nära inpå; mina vänner varnade för de skorpioner som drogs till lampsken på kvällen men tydligen inte kom IN i husen åtminstone.
Vi hittade ömsade ormskinn vid djurfodret (som lockar möss) men särklass värst var något annat. En mängd av Syriens allra minsta och mest bitska invånare satte sina avtryck på min hud som var fullkomligt översållad av bett på morgnarna. Kliar mig fördärvad. Om det var sängloppor eller mygg/knott är jag inte hundra på, troligen förstnämnda då några flygande små odjur aldrig sågs eller hördes.
Jag var uppe innan soluppgången och skådade fågel och igen sista timmen när den värsta hettan lagt sig. Effekten som denna isolerade plats får på flyttfågel är fantastisk då de enda träden och buskarna på flera mils hål drar till sig trötta och utsatta fåglar som flugor på en sockerbit! På dagarna så gick jag igenom reservatets olika dokument och rapporter, FN-studier och analyser och talade med mina värdar/nya vänner om reservatets skötsel och de problem de tampas med.
Jag hängde på till de stora hägnen (10 km2) som hyste gaseller och oryxantiloper som förhoppningsvis ska kunnas släppas ut när jakten är under kontroll. Vi matade argsinta strutsar som i likhet med sina fyrbenta vänner också fanns i vilt tillstånd här tills de utrotades av jakt för några tiotal år sedan.
Syrier är pratsamma. Det är roligt om man själv vill konversera och få utbyte, både för att öva arabiskan och för att lära om lokalsamhället. De är nyfikna på vart man kommer ifrån och varför man är här, på ett helt annat sätt en de är i t.ex. Egypten eller Turkiet. Detta är nio gånger av tio trevligt, men ibland så får man kort och gott inte vara ifred, för i den här regionen så ska man inte vara ensam, ”det är väl inte kul heller?” Nej det är väl inte det…
Syrier är gästfria och artiga. ”Welcome”, alltid ”welcome”. Detta är värmande och som besökare är man alltid väl omhändertagen och hjälpt till allt möjligt. Dock kan deras ibland överdrivna artighet och rädsla att på något vis irritera gästen ha den effekten att de svarar ”yes no problem” på saker som visst kan vara problem. Jag har flera gånger haft en lätt avvaktande och välvillig syrier med mig som alltid svarar att allt är bra, inget är något problem, alla är välkomna, Syrien är jättebra på alla sätt, inget är något att oroa sig för. Allt ska bli bra inshallah.
Syrier håller den påbjudna linjen. I ett land där fel samtalsämne till fel person kan ge katastrofala följder och alla möten med fler än två personer kan räcka för att misstänkliggöra dig (det är väl inget fuffens ni pysslar med? Inga grupper eller sällskap utanför statlig kontroll?) så har folk ett väl inövat förhållningssätt till sin regim och dess ögon och öron. Detta är man som Mellanösternstudent såklart väl medveten om och jag låter alltid den jag pratar med leda vägen i samtalet om det närmar sig dylika ämnen. Jag träffar extremt få som låter påskina något annat än att presidenten är bra, Syrien är utsatt för elakheter från Israel och USA, militär och polis måste ha stor makt för säkerhetens skull, folk har det bra, regimen är orättvist förtalad och ingen kritik är direkt nödvändig. Då så…
Först kör man österut ur Palmyras dammiga utkanter på vägen mot Deir ez-Zor. Ungefär 15km längs den vägen och där står en skylt söderut, ”Talila Reserve – You are well come”, och så är det 11 km spikrakt ut i ingenstans på stäpperna. Där ute, hyfsat isolerat (känns det som, det är visserligen bara en halvtimmes körning) ligger reservatets entré, ett par små kontor, djurhägn och enkla besöksfaciliteter. Jag bodde här ute i tre dagar för att se natur- och miljövård in action och det blev riktigt minnesvärt.
El kom från ett dieselaggregat som var påslaget några timmar morgon och kväll, och med tanke på att det var drygt 35C på dagarna och marginellt svalare på nätterna så var det lika knäckande varje gång som plötsligt fläkt och kylskåp tvärdog… Dusch och toa var av enklaste snitt, mathållning likaså (köpte med lite konserver, bröd, grönsaker och vattenflaskor från Palmyra) och naturen kom ibland väl nära inpå; mina vänner varnade för de skorpioner som drogs till lampsken på kvällen men tydligen inte kom IN i husen åtminstone.
Vi hittade ömsade ormskinn vid djurfodret (som lockar möss) men särklass värst var något annat. En mängd av Syriens allra minsta och mest bitska invånare satte sina avtryck på min hud som var fullkomligt översållad av bett på morgnarna. Kliar mig fördärvad. Om det var sängloppor eller mygg/knott är jag inte hundra på, troligen förstnämnda då några flygande små odjur aldrig sågs eller hördes.
Jag var uppe innan soluppgången och skådade fågel och igen sista timmen när den värsta hettan lagt sig. Effekten som denna isolerade plats får på flyttfågel är fantastisk då de enda träden och buskarna på flera mils hål drar till sig trötta och utsatta fåglar som flugor på en sockerbit! På dagarna så gick jag igenom reservatets olika dokument och rapporter, FN-studier och analyser och talade med mina värdar/nya vänner om reservatets skötsel och de problem de tampas med.
Jag hängde på till de stora hägnen (10 km2) som hyste gaseller och oryxantiloper som förhoppningsvis ska kunnas släppas ut när jakten är under kontroll. Vi matade argsinta strutsar som i likhet med sina fyrbenta vänner också fanns i vilt tillstånd här tills de utrotades av jakt för några tiotal år sedan.
Syrier är pratsamma. Det är roligt om man själv vill konversera och få utbyte, både för att öva arabiskan och för att lära om lokalsamhället. De är nyfikna på vart man kommer ifrån och varför man är här, på ett helt annat sätt en de är i t.ex. Egypten eller Turkiet. Detta är nio gånger av tio trevligt, men ibland så får man kort och gott inte vara ifred, för i den här regionen så ska man inte vara ensam, ”det är väl inte kul heller?” Nej det är väl inte det…
Syrier är gästfria och artiga. ”Welcome”, alltid ”welcome”. Detta är värmande och som besökare är man alltid väl omhändertagen och hjälpt till allt möjligt. Dock kan deras ibland överdrivna artighet och rädsla att på något vis irritera gästen ha den effekten att de svarar ”yes no problem” på saker som visst kan vara problem. Jag har flera gånger haft en lätt avvaktande och välvillig syrier med mig som alltid svarar att allt är bra, inget är något problem, alla är välkomna, Syrien är jättebra på alla sätt, inget är något att oroa sig för. Allt ska bli bra inshallah.
Syrier håller den påbjudna linjen. I ett land där fel samtalsämne till fel person kan ge katastrofala följder och alla möten med fler än två personer kan räcka för att misstänkliggöra dig (det är väl inget fuffens ni pysslar med? Inga grupper eller sällskap utanför statlig kontroll?) så har folk ett väl inövat förhållningssätt till sin regim och dess ögon och öron. Detta är man som Mellanösternstudent såklart väl medveten om och jag låter alltid den jag pratar med leda vägen i samtalet om det närmar sig dylika ämnen. Jag träffar extremt få som låter påskina något annat än att presidenten är bra, Syrien är utsatt för elakheter från Israel och USA, militär och polis måste ha stor makt för säkerhetens skull, folk har det bra, regimen är orättvist förtalad och ingen kritik är direkt nödvändig. Då så…
Pannkakor? I Syrien? Yes sir, och goda var de också
17-19:e september
Palmyra är ett sådant ställe där mötet mellan västerländska turister med deras eftertraktade hårdvaluta och lokalsamhället gått lite för fort och okontrollerat. Förväntningarna och tilltron till turismens inkomster har här resulterat i fler hotellbäddar och restaurangstolar än vad som någonsin kan fyllas och konkurrensen är stenhård över de få turistgrupper och resenärer som kommer hit. Alla trick är tillåtna och i desperationen har det ibland blivit smutsigt i kampen om oss besökare och våra plånböcker.
Detta var värt att kontemplera över då jag fick spendera oplanerat mycket tid i den lilla stadens (runt 60.000 invånare) centrum med hotell och restauranger. Jag anlände hit just innan helgen och då är kontor etc. stängda och de jag skulle träffa hade ledigt. Så det blev lite tid att spendera, var ute och skådade två morgnar, gick runt vid ruinfälten, översatte en arabisk info-folder och satt vid datorn en del. Blev stammis på en restaurang som hade pannkakor med dadelsirap på menyn, det blev ett par sådana .
Det finns ingen uttagsautomat i hela Palmyra, bara växlingsmöjlighet på en bank. Men jag behövde akut få ut kontanter… En del hotell och butiker har kortläsare och kan ge ut kontanter mot en vansinnigt hög kommission. Det skulle kosta motsvarande 150kr att få ut knappt 1000kr! Men, detta är ju Syrien, så jag lyckades pruta ned kommissionen till knappt hälften och kände då att det var värt det för att lösa problemet.
The General Badia Commission är den statliga myndighet som sköter en förment ansvarsfull och hållbar utveckling av de syriska halvökenstäpperna, kallade badia eller hamad. Miljövård, med jordbrukets och betets tryck på känsliga ekosystem, de senaste årens allvarliga torka och drift av några naturreservat är exempel på vad kommissionen sysslar med. Denna naturtyp, som inte klassas som öken då det faller runt 150mm regn per år (oftast) och det finns markvegetation, täcker ungefär hälften av landets yta. Ansenliga kvadratmil att administrera alltså.
Ett FN-sponsrat projekt här i Palmyra under 2000-talet har syftat till att upprätta ett större skyddat område ute på stäpperna och där träna upp beduiner till övervakare/naturvårdare (delvis som kompensation då det var deras land som hamnade under skyddsdirektiv..). Flera av dessa agerar nu naturguider för besökande grupper och är hängivna till att bekämpa ett allvarligt problem i regionen, nämligen jakten. Denna är förbjuden enligt lag men i realiteten utbredd, okontrollerad och djupt rotad i tradition.
Palmyra är ett sådant ställe där mötet mellan västerländska turister med deras eftertraktade hårdvaluta och lokalsamhället gått lite för fort och okontrollerat. Förväntningarna och tilltron till turismens inkomster har här resulterat i fler hotellbäddar och restaurangstolar än vad som någonsin kan fyllas och konkurrensen är stenhård över de få turistgrupper och resenärer som kommer hit. Alla trick är tillåtna och i desperationen har det ibland blivit smutsigt i kampen om oss besökare och våra plånböcker.
Detta var värt att kontemplera över då jag fick spendera oplanerat mycket tid i den lilla stadens (runt 60.000 invånare) centrum med hotell och restauranger. Jag anlände hit just innan helgen och då är kontor etc. stängda och de jag skulle träffa hade ledigt. Så det blev lite tid att spendera, var ute och skådade två morgnar, gick runt vid ruinfälten, översatte en arabisk info-folder och satt vid datorn en del. Blev stammis på en restaurang som hade pannkakor med dadelsirap på menyn, det blev ett par sådana .
Det finns ingen uttagsautomat i hela Palmyra, bara växlingsmöjlighet på en bank. Men jag behövde akut få ut kontanter… En del hotell och butiker har kortläsare och kan ge ut kontanter mot en vansinnigt hög kommission. Det skulle kosta motsvarande 150kr att få ut knappt 1000kr! Men, detta är ju Syrien, så jag lyckades pruta ned kommissionen till knappt hälften och kände då att det var värt det för att lösa problemet.
The General Badia Commission är den statliga myndighet som sköter en förment ansvarsfull och hållbar utveckling av de syriska halvökenstäpperna, kallade badia eller hamad. Miljövård, med jordbrukets och betets tryck på känsliga ekosystem, de senaste årens allvarliga torka och drift av några naturreservat är exempel på vad kommissionen sysslar med. Denna naturtyp, som inte klassas som öken då det faller runt 150mm regn per år (oftast) och det finns markvegetation, täcker ungefär hälften av landets yta. Ansenliga kvadratmil att administrera alltså.
Ett FN-sponsrat projekt här i Palmyra under 2000-talet har syftat till att upprätta ett större skyddat område ute på stäpperna och där träna upp beduiner till övervakare/naturvårdare (delvis som kompensation då det var deras land som hamnade under skyddsdirektiv..). Flera av dessa agerar nu naturguider för besökande grupper och är hängivna till att bekämpa ett allvarligt problem i regionen, nämligen jakten. Denna är förbjuden enligt lag men i realiteten utbredd, okontrollerad och djupt rotad i tradition.
torsdag 16 september 2010
Via återhämtning i Damaskus nu i Palmyra!
Kvällen 12/9 – kvällen 16/9
Jag kan inte hävda att jag upplevde särskilt mycket av en sådan mytomspunnen metropol som Damaskus under de knappt fyra dagarna jag var där denna gång. Tyvärr. Mageländet som började i Jabbul trodde jag först skulle ge med sig rätt fort (min mage brukar vara löjligt tålig) men denna gång hade även dennas gräns passerats. Efter ett par dygn och begynnande svaghet/utmattning så var det läge för farbror doktorn, här i form av en lätt läspande gentleman på Ozpidale Italienne. Med några frågor om mitt tillstånd och ett par raska kläm på magen så skrev han ut antibiotika och det var det. Dessa tog skruv fint och tillsammans med en stabil diet av kokt potatis, avslagen Sprite, äppelbitar och grovt bröd så börjar krafterna återvända snabbt. Magen rumlar lite avlägset bara, som i protest över att ha blivit besegrad av antibiotikaarméerna.
En höjdpunkt under de annars ganska dämpade dagarna i Damaskus var ett kvällsbesök i byn Maaloula. Jag blev erbjuden att följa med den tysk-syriska journalisten Mona dit då det ikväll, den 13:e, var en av årets flera kristna festivaler i åminnelse av antika händelser (just vilken av alla heliga donnor som rört vid heliga saker och sagt mycket heliga ord minns jag inte riktigt. Och då har jag ändå läst religionshistoria…) och ett stort evenemang för regionens kristna befolkning.
 |
| I bildskona Maaloula radde definitivt inte Kristi lugn och ro denna kvall. |
Byn ligger en knappt timmes körning norr om Damaskus, där Antilibanonbergen börjar resa sig, och är känd som en av tre där ”Jesu språk”, arameiskan, fortfarande lever kvar. Det är rätt häftigt. Väl framme i byn så var det ett myller av uppklätt folk, barnfamiljer, det sköts fyrverkerier, dansades på taken och lysande vita kors stod på var mans balkong. Nu är ju det här Syrien och här så går firandet lite vildare till än i det jämförelsevis mycket sansade Sverige, det var dessutom många libaneser här ikväll som är ännu mer oförsiktiga och hämningslösa (levnadsglada skulle de själva säga).
Avfyrande av fyrverkerier, smällare och dylikt är ju hemma förbundet med stränga regler. Inte här. På det lilla torget brassades iväg små raketer, hopp-och-pang-pjäser, Kinapuffar, allt som kunde smälla och blixtra, mitt bland folk. Firande i all ära, men känns det rimligt att bränna av saker som lätt skjuter bort ett finger bland barnfamiljer och gamlingar? Nu låter jag som en förnumstig svensk tråkmoster, men shit ni skulle vart där! De tyngsta pjäserna sände alltså tryckvågor som kändes i kroppen, måste vart något de grävt fram från en vapendepå. Det råder ju ingen direkt brist på vapen och ammunition i de här krokarna, så att säga. Jag satt i bilen och vilade magen sista stunden innan vi åkte och kände t.o.m. vibrationer i karossen av några detonationer. Sådana hade vi inte på 1Maj hemma när jag var liten, den saken är klar.
 |
| Finns det hela och halva syrier? |
Något av kvällens kulmen är när det rullas ned brinnande föremål från de stora brasorna som flammar uppe på bergskrönet ovanför byn. Det ser synnerligen demoniskt ut, som en scen ur ”Sagan om Ringen”, när de brinnande sjoken faller genom luften från krönet, landar i ett brak av gnistor hundra meter nedanför klippan och studsar vidare ner mot byns hus och folk. Och där stod vi. Det var bl.a. flera stora däck som användes i detta syfte (miljövidrigt? I högsta grad.) och det kändes halvbra att stå nere i byn och se de där brinnande 50kg-monstren på väg ner mot en. Men alla stannade och föll på sidan uppe på slänten innan de hann göra skada. Elhamdulilah.
Efter en smått hårresande upplevelse i Maaloula, ett alltjämt upproriskt inre och en kvällskörning genom Damaskus så var det rena lugnet att komma tillbaka till mitt hotellrum och min säng som jag annars spenderat allt för mycket av de gångna dygnen i. Men nu, ytterligare tre dygn senare, så sitter jag på ett annat hotellrum (det där med byboende fick sig en knäck efter Jabbulåkomman…) i Palmyra och mår faktiskt fint. Drygt tre timmars bussresa (för 30kr!) hit från Damaskus, rätt ut på centrala Syriens halvökenstäpper till den gamla romerska handelsstaden som drottning Zenobia regerade på 200-talet.
Timmen innan solnedgång gick jag bland ruinerna som en av rätt få turister och det var magnifikt; precis ljummet i luften, stilla, kvällssolens framhävande av kolonner och resterna av tempel och palats. Åt middag på en hotellterrass med utsikt över ruinfältet, en fräsch salladsbuffé och en kall Tuborg. Sistnämnda var misstänkt billig (importöl är alltid dyrt) och smakade sådär, och vid närmre studier av etiketten så visade det sig vara någon sorts turkisk ful-Tuborg! Suck. Imorgon förmiddag ska jag träffa den lokala naturvårdsgruppen och se hur deras arbete fortskrider.
Allah yubarik fikum
 |
| Gammal sten kan vara riktigt lacker gammal sten ocksa :) |
måndag 13 september 2010
Vår hjälte flyr till storstaden
12/9
Det är märkligt egentligen hur fort man kan skifta humör och inställning till något efter en ordentlig magsjuka. Det som först är lite lantligt charmigt och gemytligt är nu mest lortigt och primitivt. Det som först är lite lustiga språkliga missförstånd är nu ett störningsmoment. Kunde inte uppskatta något i det tillstånd jag befann mig i. Den store antropologen reduceras via några elaka baciller i magen till en ynklig turist som helst vill ha ett fräscht hotellrum inkl. dusch och toa och sen en lika fräsch middag. Min snabbaste väg till ett sådant gjorde att planerna kastades om raskt och jag sitter nu, mycket riktigt, i ett hyfsat fräscht hotellrum i Damaskus och har ätit en lite flottig, men god, middag som förhoppningsvis stannar där den är just nu.
Dr Akram Darwish, eldsjäl och högt uppsatt inom miljöministeriet, som besökte Jabbul och projektet där skulle åka till Damaskus nästa dag hade jag hört. Jag tänkte ju annars fortsätta österut för att kolla in ett par platser innan jag kom till Palmyra och min veckoperiod där. Men blotta tanken på att tillbringa halva dan i en skramlig minibuss genom dammet och värmen fick mig att fråga dr Akram om han kunde ta mig med till civilisationen igen, så kunde jag åka till Palmyra efter ett par dagars återhämtning.
Så fram på förmiddagen lastade jag in min packning i hans (luftkonditionerade!) bil och den rätt sega femtimmarsfärden söderut till huvudstaden påbörjades. Med dr Akram var hans kvinnliga sällskap Mona, en tysk-syrisk journalist. Jag sjönk ner i baksätet, nöjd över vetskapen om att två dygns lort snart skulle spolas bort och kroppen återfå mat, näring och sömn. Det blev ett par timmars givande diskussioner om naturskydd och engagemang och om de problem de tampas med här i form av byråkrati och korruption.
Damaskus var ganska lugnt, det är ju sista dagen av eid så butikerna var ännu igenbommade och trafiken gles. Det fanns rum på hotell Sultan där jag bott förut och nu sitter jag alltså mätt och nyduschad på en bäddad säng, en annan värld än den jag lämnade tidigare idag. Båda har sina fördelar får man säga, men gärna någon sorts balans.
Det är märkligt egentligen hur fort man kan skifta humör och inställning till något efter en ordentlig magsjuka. Det som först är lite lantligt charmigt och gemytligt är nu mest lortigt och primitivt. Det som först är lite lustiga språkliga missförstånd är nu ett störningsmoment. Kunde inte uppskatta något i det tillstånd jag befann mig i. Den store antropologen reduceras via några elaka baciller i magen till en ynklig turist som helst vill ha ett fräscht hotellrum inkl. dusch och toa och sen en lika fräsch middag. Min snabbaste väg till ett sådant gjorde att planerna kastades om raskt och jag sitter nu, mycket riktigt, i ett hyfsat fräscht hotellrum i Damaskus och har ätit en lite flottig, men god, middag som förhoppningsvis stannar där den är just nu.
Dr Akram Darwish, eldsjäl och högt uppsatt inom miljöministeriet, som besökte Jabbul och projektet där skulle åka till Damaskus nästa dag hade jag hört. Jag tänkte ju annars fortsätta österut för att kolla in ett par platser innan jag kom till Palmyra och min veckoperiod där. Men blotta tanken på att tillbringa halva dan i en skramlig minibuss genom dammet och värmen fick mig att fråga dr Akram om han kunde ta mig med till civilisationen igen, så kunde jag åka till Palmyra efter ett par dagars återhämtning.
Så fram på förmiddagen lastade jag in min packning i hans (luftkonditionerade!) bil och den rätt sega femtimmarsfärden söderut till huvudstaden påbörjades. Med dr Akram var hans kvinnliga sällskap Mona, en tysk-syrisk journalist. Jag sjönk ner i baksätet, nöjd över vetskapen om att två dygns lort snart skulle spolas bort och kroppen återfå mat, näring och sömn. Det blev ett par timmars givande diskussioner om naturskydd och engagemang och om de problem de tampas med här i form av byråkrati och korruption.
Damaskus var ganska lugnt, det är ju sista dagen av eid så butikerna var ännu igenbommade och trafiken gles. Det fanns rum på hotell Sultan där jag bott förut och nu sitter jag alltså mätt och nyduschad på en bäddad säng, en annan värld än den jag lämnade tidigare idag. Båda har sina fördelar får man säga, men gärna någon sorts balans.
Femton tusen sjöfåglar och en elak magbacill
11/9
Hade sjukt svårt att sova i värmen och med fläkten vevande ovanför skallen. Tyckte jag nyss hade somnat när muezzin, böneutroparen, drog igång vid 04:30-tiden. Eller så var det tuppen jag vaknade av först. Min värdfamilj var alla på benen, lät det som, redan vid 5-tiden men jag låg och drog mig tills mobilen pep vid 05:45. Var då på intet sätt utsövd, men men, upp och på med paltorna och ut till lite frulle på gårdsplanen. Vi bröt bröd, som det heter, och doppade i olja och sen i timjan och yoghurt. Vindruvor och té i litervis kompletterade en synnerligen lokalt producerad måltid. Aningen för lite måhända för en som är van till ett lass gröt, ett par mackor och glas med juice. Men men, igen.
Solen var precis över horisonten, det var riktigt behagligt och lovande när vi skumpade iväg längs slättsjöns norra kant. Jag satt bak på motorcykeln igen, med tuben över axeln, det funkade. Skördade fält så långt man såg, solrosbestånd, fårskockar med sina herdar och en kakafoni av fågel vid slättsjöns stränder och vassar. Vi delade på min tub, tittade i boken och jämförde och räknade arter. Svag vind, som tur var, för från den molnfria himlen så gassade solen snart alldeles för bra.
När vi kom tillbaka till byn uppstod ett visst problem, mitt vatten var slut och jag törs inte dricka lokalt vatten. Det finns inga butiker i byn att köpa sådant från. Man använder brunnsvatten från en slang som är friskt och skönt att blaska av sig med, men att dricka det känns sådär. Senaste dygnet har jag visserligen brutit mot de flesta andra mathälsoregler (ätit lokala kalla rätter, struntat i handhygien och delat fat med andra, ätit mejerivaror, lokalt vatten till tandborstning mm.) som man själv tutat i gästerna på resorna, men magen håller sig i trim än så länge elhamdulilah. Jag sitter just nu med dagens artonde tekopp och känner sockret som en beläggning i munhålan.
Min värd skaffade vatten från grannbyn och även dagens lunch, grillad kyckling. Om det var den eller den allmänna påfrestning av primitivt boende, värmen och hygienbristen som gjorde att magen ballade ur på sena eftermiddagen är svårt att säga. Ballade ur med besked gjorde den efter kvällsskådningen vid återkomsten till byn, jag tackade nej till kvällens socialiserande och stapplade till huset. Snart tyckte magen att det var läge för storstädning, både ur loftet och från källaren, så att säga. Vi behöver inte gå in på detaljer men det var ingen trevlig kväll helt enkelt, med en toalett av ”lantlig” standard, dåligt med papper och allmänt miserabelt. Imodium tycktes verka föga, försökte bälga i mig vatten så gott det gick. Jag flyttade in madrass och sovsäck till mudhafan, samlingsrummet, där det var lite svalare på natten och fick några timmars sömn i alla fall.
Hade sjukt svårt att sova i värmen och med fläkten vevande ovanför skallen. Tyckte jag nyss hade somnat när muezzin, böneutroparen, drog igång vid 04:30-tiden. Eller så var det tuppen jag vaknade av först. Min värdfamilj var alla på benen, lät det som, redan vid 5-tiden men jag låg och drog mig tills mobilen pep vid 05:45. Var då på intet sätt utsövd, men men, upp och på med paltorna och ut till lite frulle på gårdsplanen. Vi bröt bröd, som det heter, och doppade i olja och sen i timjan och yoghurt. Vindruvor och té i litervis kompletterade en synnerligen lokalt producerad måltid. Aningen för lite måhända för en som är van till ett lass gröt, ett par mackor och glas med juice. Men men, igen.
Solen var precis över horisonten, det var riktigt behagligt och lovande när vi skumpade iväg längs slättsjöns norra kant. Jag satt bak på motorcykeln igen, med tuben över axeln, det funkade. Skördade fält så långt man såg, solrosbestånd, fårskockar med sina herdar och en kakafoni av fågel vid slättsjöns stränder och vassar. Vi delade på min tub, tittade i boken och jämförde och räknade arter. Svag vind, som tur var, för från den molnfria himlen så gassade solen snart alldeles för bra.
När vi kom tillbaka till byn uppstod ett visst problem, mitt vatten var slut och jag törs inte dricka lokalt vatten. Det finns inga butiker i byn att köpa sådant från. Man använder brunnsvatten från en slang som är friskt och skönt att blaska av sig med, men att dricka det känns sådär. Senaste dygnet har jag visserligen brutit mot de flesta andra mathälsoregler (ätit lokala kalla rätter, struntat i handhygien och delat fat med andra, ätit mejerivaror, lokalt vatten till tandborstning mm.) som man själv tutat i gästerna på resorna, men magen håller sig i trim än så länge elhamdulilah. Jag sitter just nu med dagens artonde tekopp och känner sockret som en beläggning i munhålan.
Min värd skaffade vatten från grannbyn och även dagens lunch, grillad kyckling. Om det var den eller den allmänna påfrestning av primitivt boende, värmen och hygienbristen som gjorde att magen ballade ur på sena eftermiddagen är svårt att säga. Ballade ur med besked gjorde den efter kvällsskådningen vid återkomsten till byn, jag tackade nej till kvällens socialiserande och stapplade till huset. Snart tyckte magen att det var läge för storstädning, både ur loftet och från källaren, så att säga. Vi behöver inte gå in på detaljer men det var ingen trevlig kväll helt enkelt, med en toalett av ”lantlig” standard, dåligt med papper och allmänt miserabelt. Imodium tycktes verka föga, försökte bälga i mig vatten så gott det gick. Jag flyttade in madrass och sovsäck till mudhafan, samlingsrummet, där det var lite svalare på natten och fick några timmars sömn i alla fall.
 |
| Magisk solnedgang over saltsjon |
”Hon? Det är min andra fru!”
Ankomstdagen 10/9
Detta knappas ned i den kvalmiga värmen (trots en idogt snurrande fläkt) inne i ett byhus i Jabbul, några mil sydost om Aleppo. Jag sitter bland kuddar och madrasser som ligger längs väggarna i ett stort rum med högt i tak och familjens finaste bokhylla, tv och inramade Korancitat vid ena väggen. Det är 9-tiden på kvällen, två av familjens barn klättrar omkring mig med illa återhållen nyfikenhet och deras far, min värd Ahmad Mawwas, skickar bort dem då och då. Ett par höns och en skygg katt smyger på gårdsplanen några meter från mina dammiga fötter.
Flygresan från Stockholm till Aleppo gick förvånansvärt bra och när även pass- och visumkontroll, baggagehämtning och köande gick så smidigt så funderade jag på om jag verkligen hamnat i Syrien, byråkratins, kontrollmanins och väntandets förlovade land. Men det hade jag.
Men det krävdes en liten vit lögn. Tullarna m.fl. vill veta vart man ska någonstans, vad ens adress är i Syrien (alltså vilket hotell, för oss turister) och nu blev det knepigt. Jag hade ju inget hotell för jag tänkte dra direkt ner till byn Jabbul och vara där de första dagarna. Så till passkontrollanten svarade jag ”Just a hotel in the city” på hans fråga. När han vidhöll ”What is the name of the hotel?” så svarade jag snabbt ”The name is Sultan I think” vilket var ett rent påhitt. Om jag hade sagt att jag ska till en liten by ute på vischan till mina bekanta där så lär det låta mycket suspekt i säkerhetstjänstens (för vilka allt detta samlas in) öron, vad ska han göra där ute bland bönderna? Spionera? Rekrytera oppositionsfolk? Mycket misstänkt. Därav min entré i Syrien med en nödtvungen listighet.
Köpte vatten och dadelkex, lyckades ordna ett syriskt sim-kort (även här krävdes mitt passnummer, adress i landet och t.o.m. mitt fingeravtryck!) till min lånade mobil och kom ut ur flygplatsbyggnaden så. Ut i 34C och sju taxichaffisar som ryckte i mig och mitt bagage. Efter ett mobilsamtal till min bekant i Jabbul och prutande med den minst påstridiga taxikillen så blev det en hundring (motsvarande) för c:a 45 min taxifärd mot sydost och landsbygden vid norra kanten av det enorma våtmarksområdet Sabkhat al-Jabbul, ett av hela Mellanösterns viktigaste för fåglar. Min sysselsättning de första dagarna given således
Nu är det sen kväll, imorrn bitti ska vi ut i fält igen. Detta måste vara den mest antropologliknande vistelse jag varit med om. Allt är mycket enkelt, lokalt och genuint. Hela kvällen, inklusive en magisk solnedgång, var vi och skådade fågel nere vid våtmarksområdet. G-r-y-m-t häftigt. Fick skjuts på en motorcykel med tuben över axeln! Jag äter med dem, övar min stappliga arabiska, skojar med ungarna, ger hans två (!) fruar komplimanger för maten och ordar med min värd om livet i Sverige. Toaletten av hål-i-golvet-variant och kvällstvätten var ute på gården under en slang som min värd höll upp så jag kunde blaska av ansikte och händer. Ska nu lägga omkull mig på min sovsäck under takfläkten och försöka sova (fortfarande säkert 26-27C i luften).
Detta knappas ned i den kvalmiga värmen (trots en idogt snurrande fläkt) inne i ett byhus i Jabbul, några mil sydost om Aleppo. Jag sitter bland kuddar och madrasser som ligger längs väggarna i ett stort rum med högt i tak och familjens finaste bokhylla, tv och inramade Korancitat vid ena väggen. Det är 9-tiden på kvällen, två av familjens barn klättrar omkring mig med illa återhållen nyfikenhet och deras far, min värd Ahmad Mawwas, skickar bort dem då och då. Ett par höns och en skygg katt smyger på gårdsplanen några meter från mina dammiga fötter.
Flygresan från Stockholm till Aleppo gick förvånansvärt bra och när även pass- och visumkontroll, baggagehämtning och köande gick så smidigt så funderade jag på om jag verkligen hamnat i Syrien, byråkratins, kontrollmanins och väntandets förlovade land. Men det hade jag.
Men det krävdes en liten vit lögn. Tullarna m.fl. vill veta vart man ska någonstans, vad ens adress är i Syrien (alltså vilket hotell, för oss turister) och nu blev det knepigt. Jag hade ju inget hotell för jag tänkte dra direkt ner till byn Jabbul och vara där de första dagarna. Så till passkontrollanten svarade jag ”Just a hotel in the city” på hans fråga. När han vidhöll ”What is the name of the hotel?” så svarade jag snabbt ”The name is Sultan I think” vilket var ett rent påhitt. Om jag hade sagt att jag ska till en liten by ute på vischan till mina bekanta där så lär det låta mycket suspekt i säkerhetstjänstens (för vilka allt detta samlas in) öron, vad ska han göra där ute bland bönderna? Spionera? Rekrytera oppositionsfolk? Mycket misstänkt. Därav min entré i Syrien med en nödtvungen listighet.
Köpte vatten och dadelkex, lyckades ordna ett syriskt sim-kort (även här krävdes mitt passnummer, adress i landet och t.o.m. mitt fingeravtryck!) till min lånade mobil och kom ut ur flygplatsbyggnaden så. Ut i 34C och sju taxichaffisar som ryckte i mig och mitt bagage. Efter ett mobilsamtal till min bekant i Jabbul och prutande med den minst påstridiga taxikillen så blev det en hundring (motsvarande) för c:a 45 min taxifärd mot sydost och landsbygden vid norra kanten av det enorma våtmarksområdet Sabkhat al-Jabbul, ett av hela Mellanösterns viktigaste för fåglar. Min sysselsättning de första dagarna given således
Nu är det sen kväll, imorrn bitti ska vi ut i fält igen. Detta måste vara den mest antropologliknande vistelse jag varit med om. Allt är mycket enkelt, lokalt och genuint. Hela kvällen, inklusive en magisk solnedgång, var vi och skådade fågel nere vid våtmarksområdet. G-r-y-m-t häftigt. Fick skjuts på en motorcykel med tuben över axeln! Jag äter med dem, övar min stappliga arabiska, skojar med ungarna, ger hans två (!) fruar komplimanger för maten och ordar med min värd om livet i Sverige. Toaletten av hål-i-golvet-variant och kvällstvätten var ute på gården under en slang som min värd höll upp så jag kunde blaska av ansikte och händer. Ska nu lägga omkull mig på min sovsäck under takfläkten och försöka sova (fortfarande säkert 26-27C i luften).
 |
| Mina vardar under kvallsskadning vid vatmarken |
torsdag 9 september 2010
Dagen före avresa
as-salaam alekoum
Min ambition är att regelbundet kunna uppdatera denna blogg med berättelser och upplevelser, och jag säger "ambition" för att internettillgången på den syriska landsbyggden är inte riklig och den syriska regimens censur mot blogg-sajter etc. kan sätta käppar i hjulet för en...
Jag landar i Aleppo imorgon fredag eftermiddag och drar direkt ner till byn Jabbul och connectar med naturvårdsfolket där. Efter ett par dagar där vidare österut, följer Eufrat mot sydost ner till Deir ez-Zor och sen in västerut mot Palmyra där ett annat projekt inom naturvård, ekoturism och lokalt engagemang pågår.
På återhörande :)
Tomas
Min ambition är att regelbundet kunna uppdatera denna blogg med berättelser och upplevelser, och jag säger "ambition" för att internettillgången på den syriska landsbyggden är inte riklig och den syriska regimens censur mot blogg-sajter etc. kan sätta käppar i hjulet för en...
Jag landar i Aleppo imorgon fredag eftermiddag och drar direkt ner till byn Jabbul och connectar med naturvårdsfolket där. Efter ett par dagar där vidare österut, följer Eufrat mot sydost ner till Deir ez-Zor och sen in västerut mot Palmyra där ett annat projekt inom naturvård, ekoturism och lokalt engagemang pågår.
På återhörande :)
Tomas
måndag 6 september 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)