En sista kontemplering

20-22/10

Sitter på en ödslig restaurang på Damaskus omysiga flygplats, det är en bit efter midnatt och flyget hem till Svea är inom räckhåll. Tankarna vimlar; allt som hänt under dessa sex veckor och allt som nu ska ta vid efter hemkomsten.

Sista natten i Jordanien bodde jag hemma hos min handledare och igår kväll åkte vi en sväng med familjen. Efter en koll på ett nyöppnat varuhus (araber gillar verkligen svulstiga schabrak till möbler!) så körde vi ut mot Amman´s norra delar och ett populärt utsiktsställe där folk sitter med vattenpipa och thé och ser ut över det upplysta stadslandskapet. Just här nedanför ligger det palestinska flyktinglägret Baqa, även om det inte är så mycket av ett ”läger” efter de årtionden som gått utan mer ett ruffigt och socialt/ekonomiskt eftersatt bostadskvarter. Det finns två typer av palestinier, menar jordanierna, de som har utbildning och jobb och är civiliserade människor och de som bor i dessa kvarter med total avsaknad av vett, moral och renlighet.  ”Ingen familj skulle gifta bort sin son med en flicka från sådana kvarter!”. Suck.

Några karaktärer jag mött under veckorna här har gjort mer intryck än andra. Till exempel den unge sheikhen i byn Jabbul som trädde in i rummet i en aura av respekt och renlärighet i sin kritvita dishdash, fingrade eftertänksamt på sitt radband och sade sen att Omar al-Bashir (Sudan´s horrible ledare som bland annat är begärd häktad av domstolen i Haag för det smidiga brottet folkmord) är en ”very very good man and good Muslim” varpå jag klentroget gav min ”men nu får du väl ändå...” – min, till ingen nytta.

En annan minnesvärd upplevelse är färden till Petra när jag och min bättre hälft hade en mycket fascinerande och intressant 1.5-timmes diskussion om islam och samhällsliv med vår lokale vän. När han berättade något som han verkligen ville driva igenom så spärrade han effektfullt upp ögonen och satte upp ett knotigt pekfinger i vädret framför sitt ansikte för att vi skulle lyssna och lära. Lära om saker som till exempel att svenska kvinnors eventuella relationer med flera olika män och omoraliska leverne är en av de huvudsakliga orsakerna till spridningen av AIDS. ”Det kan vi enas om innan vi går vidare, eller hur?”. Nepp, det kunde vi inte. Inte heller att det föds mängder av barn som inte vet vem deras pappa är på grund av dessa promiskuösa och syndiga västerländska kvinnor som inte har koll på alla partners.

Minnena och lärdomarna från denna vistelse, det är jag övertygad om, kommer att komplettera mina tidigare kunskaper och akademiska insikter på ett mycket bra sätt. Mellanöstern är komplext, det är många som vill säga mycket och tycka och veta om de olika frågorna som berör regionen, det är väl bra att folk är engagerade. Jag har själv kommit vidare och nått djupare, det som jag tidigare tyckte mig ha ett bra svar på har omvärderats och visat sig ur fler vinklar; ibland försvårande, ibland klargörande. De flesta av mina grundläggande åsikter är opåverkade i stort, vissa må ha fått sig en törn medan andra har förstärkts. Min målsättning att i framtiden få arbeta med regionens utveckling, och dess roll i vår svenska vardag, är starkare än någonsin.

Business and pleasure in Aqaba

12-16/10

Det här kommer låta som en ursäkt för att ha semester och slappa när jag egentligen ska vara en flitig och seriös praktikant. Men det är jag. Också J. Min kära fru har kommit ner på besök för att se vad hennes lätt arabifierade man pysslar med och för att få lite sol och värme såklart. Några dagar när jag har praktikrelaterade antaganden att göra så slappar hon på hotellet (nej det går ingen nöd på henne, varken på Sheraton i Amman eller här på Möwenpick i ett 37-gradigt Aqaba…) och så äter vi middag på kvällen. Tanken var att vi skulle få till en fin kombination av nytta och nöje här i Aqaba och det funkar alldeles utmärkt! Det skickades en 4WD pickup med chaufför som hämtade oss i Amman och körde oss den fascinerande och bitvis riktigt natursköna 4-timmarsresan längs Döda havet och Aravadalen ner till Aqaba.

Aqaba - inte helt fel

Jag deltar här i JSSD´s (Jordanian Society for Sustainable Development) aktiviteter i egenskap av artbestämningsinstruktör vid ett fågelreservat och konsult angående ekoturism och olika internationella samarbeten. De är mycket drivna och vetgiriga och det är kul och känns bra att vara med och bidra och länka samman dem med till exempel svenska aktörer. Ovan nämnda fru (som jordanierna kallar ”inrikesministern”, inte just Liza alltså utan fruar i allmänhet, jämför med ”regeringen” i Sverige) lider och har det tråkigt på stranden med 27C i Röda havets vatten, färskpressad juice och gassande sol J



Stenknackarna kunde sitt jobb pa den tiden!

På torsdagen så tog två av våra vänner med oss på en dagstur till den antika klippstaden Petra. Det är landets i särklass största sevärdhet, upptaget på den ”nya” listan över världens (inte antikens) 7 underverk men det förklarar ändå inte den löjligt dyra inträdesbiljetten på cirka 330 vansinniga kronor! Jag var här för ett par år sedan som guide för en grupp men kunde gärna se det igen, för inrikesministern så var det en förutsättning för att åka till Jordanien överhuvudtaget J. Vi trängde oss in bland turisthorderna i siqen, den smala dramatiska ravinen som leder fram till det berömda monumentet känt som ”al khazneh” och som är själva sinnebilden av Petra. De brutala klippväggarna och ravinerna ramar effektfullt in nabatéernas 2000 år gamla gravkammare, uthuggna fasader och pelare och det är lätt att föreställa sig att en Indiana Jones-rulle spelades in just här.   



Inrikesministern moffar en falafelmacka i Petras karga dalgang

Aqaba är en småtrevlig turistort som skulle kunna lära till exempel Hurghada ett och annat; det är överlag lite renare, servicen lite bättre, maten lite fräschare. Men i vissa avseenden så märks tyvärr att avståndet till de mer anskrämliga egyptiska charterghettona, som just nämnda håla och Sharm el-Sheikh till exempel, inte är så långt. Plastskräpet på korallreven, turisthetsen och omotiverad höga priser på vissa småsaker. De störiga unga männen som beter sig som dåliga plagiat av MTV-rappare (för det väl så de balla västerländska killarna är, eller?), glor indiskret på västerländska kvinnor i badkläder och allmänt är en skam för det annars charmerande lokalsamhället. ”Wanna buy my friend come here I give you special price where are you from aha Sweden goddag goddag” – typen är inte direkt d  et jag faller för. 

Aqabaviken i bakgrunden - framtiden i sikte :)

Ösregn, fågelkurs och valkampanj - andra oktoberveckan

7-11/10

Tokregn i gamla stadskarnan

Bor man i en extremt torr region där vattenbrist är ett av landets allvarligaste problem och något som genomsyrar vardagslivet så har man rimligtvis inte samma uppfattning om ”fint väder” som en svensk har. Min kära fru har just kommit ner och var redo för sol och pool med badkläder, tunna linnen och solbrillor. En något trumpen min infann sig således då det blåste svala vindar genom Amman igår och idag eskalerade till regelrätt skyfall.
Taxichauffören vi just då åkte med var glad för att olivskörden verkligen behövde nederbörd och även andra tyckte att det var bra väder (ösregn brukar de flesta nordbor inte definiera som bra väder, men så har vi också xxxx/mm regn per år), så det var inget att sura över. Efter en kvart av ilsket störtregn så forsade lervatten fram på de trånga gatorna i Ammans äldre marknadskvarter. Sommarens damm och lort sköljdes effektivt bort och spolades upp på våra skor och strumpor där vi tog skydd under ett utskjutande butikstak och beskådade lokalbefolkningens reaktion på säsongens första ordentliga regn.

Jag har i dagarna tu kört en enklare kurs i fältbestämning av fåglar för ett gäng ekologer/naturvårdare från Royal Society for the Conservation of Nature (RSCN) här i Amman. Intresset och viljan att lära är stor och kunskaperna om detta är åtskilligt högre i till exempel Sverige, så jag ville gärna bidra med lite tips och tricks i hur man artbestämmer knepiga pippisar när man är ute. Detta är klart efterfrågat och värt att stötta i ett land som har en handfull fågelskådare jämfört med typ 7.000-8.000 i Sverige…
Jag visade bilder och ritade på en whiteboard och studenterna antecknade flitigt. De nickade intresserat ”jahaaaa…” när de skulle och skrattade när de skulle. Vi hade ett par jeepar till hands och gjorde två utflykter till naturområden utanför Amman och hittade en del kul fågel att studera och öva på. Vi hann också trycka i oss en ansenlig mängd falafelmackor och få motorhaveri på den ena jeepen.

Jordanska ekologer med deras svenska kursledare

Det jordanska kungahuset verkar vara populärt och uppskattat av folk till skillnad från de odugliga, käbblande och egoistiska politikerna som få verkar hysa någon uppskattning för eller tillit till. Jag har pratat med flera som tycker att de mest försöker sko sig själva och sin släkt och arbetar knappast för folkets bästa. De var så pass odugliga att kung Abdullah kickade hela parlamentet för något eller ett par år sedan, det är således på tiden att ett nytt väljs in. Huvudstaden är i dagarna fullständigt draperad i banderoller, anslag, slogans och mer eller mindre lyckade foton av de politiker som ställer upp i det kommande parlamentsvalet.

Det har gjorts ändringar i vallagen nyligen på ett sätt som anses fördelaktigt för vissa och mindre för andra, på ett sätt som omintetgör lika tävlan. Åtminstone om man får tro Muslimska Brödraskapet, en av landets viktigaste rörelser och en stark röst i samhället. Deras politiska del, Islamic Action Front, har manat till bojkott av valet just för att det skulle vara ofördelaktigt för till exempel dem. Kungen uppmanar dem att delta i valprocessen och för en anti-bojkottkampanj där skyltar längs gatorna i Amman ber folk att göra sin medborgerliga plikt och rösta. Intressant!

”You will convert to Islam, I am sure of it inshallah!”

3-6/10

Ta det lugnt. Jag är inte fånge hos al-Qaeda med ett svärd hängande över nacken. Men det lurar allt en liten islamist inuti den timida receptionisten här på kontoret. Hon pratar utmärkt engelska och flera gånger har vi fastnat i långa och mycket intressanta diskussioner i korridoren eller i fikarummet. Hon är troende, praktiserande och övertygad muslim och jag är en gudlös, syndig (vi kom fram till ett horribelt antal brott mot islams regler, tur att jag inte är muslim då) och jobbigt skeptiskt västerlänning som är ofin nog att ställa kniviga frågor om Gud och Hans uppenbarelser.

Hon försöker övertyga mig om att det är Den Rätta Vägen och att de straff som sharia mäter ut till dem som inte sköter sig är rimliga, det finns inga skäl att ifrågasätta det. Jag håller god min och konverserar artigt men får ibland andas in djupt och, något ansträngt, försöka nicka långsamt när vi kommer in på stening, handavhuggningar och döden som enda utväg för de som avsäger sig islam. Hon säger att hon tror på 100 % av de heliga texterna men att det är bra att sharia inte implementeras fullt ut. Jo, det kan nog vara bra…

Jag frågade vad islam tyckte om tatueringar (även om jag visste svaret, mest för att höra) och liknande kroppsutsmyckningar. Det är såklart förbjudet för det vore förmätet att försöka försköna något som Gud skapat på ett visst sätt. Om hon tog hem en kille för att bli godkänd av föräldrarna skulle han avfärdas direkt om en tatuering dök upp. ”Smink då? Frisyrer?” försökte jag. Det är ju temporärt blev svaret, inget bestående. Suck. Vi kom in på vetenskap och att det finns islamiska vetenskapsmän som har funnit svaren på de flesta av världens mysterier; skapelsen, flygmaskiner, människokroppen, naturkatastrofer i….(trumvirvel)…Koranen! Det hade jag också mage att tycka något om. Gor jag narr nu igen?

Jag skulle nog inte bli någon vidare muslim.

I den jordanska hufvudstaden

30/9 - 4/10

Amman är rätt prisvärt, ändå. Må vara att hotellnätter, bilar, turistarrangemang, hyror etc. kostar mer än i flera andra, mindre utvecklade arabländer men det är ändå möjligt att som student leva rätt billigt. Ta måndagskvällen till exempel; efter dagen på kontoret så gick jag ner till kvarterets studenttäta lilla centrum på kvällen. Jag klippte mig (om det blev en arabisk frisyr? Njae, ser fortsatt rätt svensk ut..), lämnade in en påse smutstvätt på tvätteri, åt en meny på Burger King och satt sen med en stor kaffe på Gloria Jean´s och läste dagens Jordan Times i säkert en timme. Summa summarum 10 JD (jordanska dinarer, c:a 100 SEK) för det hela. Klippningen kostade en åttondel av vad den gör i Stockholm :), ungefär lika mycket som kaffet!

Amman är lite svårtillgängligt. Likt Rom är staden byggd på, kanske inte sju men en bunt, kullar och stadsdelarna är utlagda på en geografiskt mycket större yta än vad samma stadsbebyggelse är hopträngd på i t.ex. Damaskus eller Kairo. Det gör staden lite svår att greppa som nykomling, man söker en stadskärna där ”allt” ligger men det finns snarare ett antal småcentrum som alla hyser caféer, butiker, hotell etc. Avstånden blir lätt stora, därför kör alla bil eller ev. åker, lokalbussnätet är ”very bad and unreliable, don´t use it”, citat min handledare Sharif, och att gå eller cykla längre sträckor är inte att tänka på.

Amman är ärligt. Klev ur en taxi nere på gatan efter att ha varit en sväng till café- och butikstråket Rainbow Street. Går upp mot lägenheten och lägger rutinmässigt vänsterhanden på byxfickan…. f*** ingen mobil!! Rafsar i panik igenom båda fickorna, mobilen har glidit ur fickan och blivit kvar i baksätet på taxin. Neeej! Brainstormar i tre minuter om det finns något tänkbart sätt att få tillbaka den på, finner inget. Berättar detta för Sharif nästa morgon som då testar att ringa upp mobilen, och taxikillen svarar! Han har försökt ringa folk i min kontaktlista men inte lyckats. Vi mötte upp honom i ett kvarter och fick mobilen, han vägrade blankt att ta emot ”hittelön”. Fantastiskt.

En svenne bland beduinerna

28-30/9

På torsdagen frågade Sharif om jag ville hänga på hans kompis fotografen till Azraq på en tur. Det ville jag absolut; vid Azraq ligger landets mest kända våtmarksreservat och ett skolexempel på lyckad naturvård och ekoturism. Dessutom skulle vi bevista ett beduinbröllop på kvällen (fotografens huvudsakliga ärende) vilket lät spännande. Så fotografen mister Oqba och hans två vänner hämtade mig utanför lägenheten i eftermiddagshettan (runt 35C) och äventyret kunde börja. Vi kom inte längre än några kvarter innan mister Oqba´s fullständigt fallfärdiga Mercedes från sent 1970-tal behövde servas på en mack. Den protesterade och gnisslade när Oqba körde, nej, misshandlade fram den hostande Mercan i Ammans kuperade stadstrafik. Jag tänkte att en fotograf är stadd vid god kassa och säkert kör en skön cityjeep. Tji fick jag.

Azraq ligger 100km öster om Amman, ute på ökenvidderna i Jordaniens rektangelformade del som skjuter ut mellan Syrien och Saudiarabien i riktning mot Irak. Det är en mindre stad, dominerad av beduinkultur, gränshandel (den saudiska gränsen var 6-7 mil bort) och ... tja, inte så mycket mer. Färden dit tar oftast en dryg timme men den antika Mercan samt diverse ärenden såg till det tog drygt det dubbla denna gång, och vi nådde inte reservatet förrän vid solnedgången…
Efter en kortare skådarinsats så rattade vi bort till bröllopet. Ett stort partytält, ”beduin style”, med sittplats för säkert 400 pers var rest och männen (kvinnorna och bruden är i ett separat, mindre tält) fyllde på medan vi kom. Det var både traditionellt klädda herrar, stiliga i kritvit dishdash och rödvitrutig huvudduk, kuffiyeh, samt en del i byxor och skjorta. Det var en (1) främmande snubbe i khakikläder, gissa vem.

Efter en stund av mingel, dukning och kaffedrickande (starkt kardemummakaffe i små porslinskoppar) så kom middagen in. Det var beduinernas paradrätt mansaf ; stora fat med åtskilliga kilo ris och på denna bädd upplagt delar av ett helkokt får. Nötter spritt över och så hälls det på varm, tjock mjölk just innan man börjar äta. Med händerna, ståendes runt bordet. Att äta bröd, frukt och annat fast är jag med på, men att slafsa i sig denna risgegga med fårslamsor med nävarna kändes inte helt ok, magsjuka i färskt minne. Det trollades fram en sked och en gaffel till den försiktige västerlänningen, så han åt med god (nåja) aptit. Inget magbubbel noterat än, elhamdulilah.

Efter middagen så var det mer mingel och efter ett tag stod jag i en cirkel av beduinkillar som tycktes omåttligt fascinerade av främlingen som kunde lite arabiska och käkade mansaf med dem. Några övade sin stappliga engelska medan de andra mest stod och tittade, kände mig lite som den vite mannen i infödingsbyn. En kopp thé stacks i min näve och snart hade jag en bunt inbjudningar till Ma´an, ökenstaden i södra Jordanien (starkt fäste för Muslimska Brödraskapet, landets största oppositionsparti) som brudgummen och hans stam kom ifrån. En av killarna hade fjorton kameler och beskriv målande, till allas garv, varför kamelmjölk kallas för ”öken-Viagra”.


Framåt midnatt hade brudparet blåst iväg i sin blomsterdekorerade BMW och gästerna troppade av. Vi tackade och kindpussade och tackade igen och fick först tanka/serva den stackars Mercan innan vi dundrade iväg på ökenvidderna mot hufvudstaden. Mister Oqba pressade sk***n ur skorven som svarade med att hacka och skrälla lite samt periodvis ge ifrån sig ett regn av gnistor som hängde likt en effektful svans efter bilen. Med arabdisco ur de spruckna högtalarna och kryssande mellan irakiska lastbilschaffisar så var det med en viss pust av lättnad som jag klev av ”hemma” och tackade för en intressant upplevelse.
Mein Gott, som tyskarna säger.

Från niqab till McDonalds – livet i Amman

24-27/9

Tvärtemot vad man kanske kan tro av medias rapportering och den politiska situationen i regionen, där Syrien skulle vara det mer tillknäppta, traditionella och hårt hållna landet och Jordanien det liberala, västvänliga och moderna, så är det inte så enkelt.

Syrien är förvisso styrt av en auktoritär regim men stadslivet i Damaskus är öppet, avspänt och med kvinnor som, faktiskt, ofta inte är dolda av lager av svarta tyger. Däremot är mina intryck efter de första dagarna i Amman att den jordanska huvudstaden må ha en högre standard på bilar, hus och infrastruktur i allmänhet men samtidigt mer traditionellt sett till islamisk klädstil (många fler kvinnor i niqab än i Damaskus, och många färre i västerländsk stil), tv-kanaler med islamiskt budskap och man kan nästan känna den geografiska närheten till den arabisk-muslimska kulturens hjärta (Saudi), fast jag bara tagit mig c:a 20 mil söder om Damaskus.

Tv-kanalerna är roliga förresten. Reklaminslagen innehåller nästan bara uppstylade snygga kvinnor i västerländsk klädstil (som pratar arabiska) som kastar med håret eller vaxar benen eller tvättar mannens skjorta eller annat kvinnligt. I enstaka fall är det beslöjade damer med, men sällan. Typ motsatt hur det ser ut på gatan. Zappar man till nästa kanal så är det några sheikh´s som diskuterar Koranens syn på samhället, kvinnan, moral eller något.

Det blir några komiska paradoxer när dessa par, där mannen har ankellång, vit dishdash, helskägg och annan islamisk regalia och hans fru en svart niqab eller ibland burqa-liknande utan hål för ögonen, kliver ur sin dyra stadsjeep (vad sa nu Koranen om materiell rikedom och överflöd?) och går in på någon av de amerikanska snabbmatskedjorna som ligger längs gatan där jag bor; McDonalds, Burger King, SubWay med flera samt Gloria Jean´s Café (tänk Starbuck´s).
Det är klart att Muhammad ska ha sig en Big Mac, men det känns liksom lite svårt att få ihop ett fromt islamiskt leverne och värderingar med en av symbolerna för amerikansk kulturimperialism. Eller är jag orättvis och trångsynt nu? ”Du gör narr av islam din västerländska fähund!” Ah men please…

I Amman så flabbar de när jag berättar om upplevelserna under veckorna i Syrien. ”Bodde du där? Med dem i byn? De är ju galna där!” När jag berättar om magsjukan i Jabbul, att min värd hade två fruar och elva barn, sänglopporna och de ständiga elavbrotten ute i ökenreservatet så tittar de smått förskräckt på en och undrar om man frivilligt utsätter sig för det där. De tycker att syrierna lever i sitt låsta, outvecklade samhällssystem där inget går att få gjort och att allt är halvtrasigt, halvlortigt och halvdåligt. Det ligger väl något i det måste erkännas, förvisso.
Men nu ska jordanierna inte vara sådana. Hade inte britterna och senare amerikanerna tagit dem under vingarna de senaste 90 åren så hade det inte varit mycket med det flashiga Hashemite Kingdom of Jordan idag. Basta.

/ Tomas a.k.a. Mustafa